Å Salongens vägnar vill jag säga några avslutande ord inför vintervilan. Som en sträng genom 2009 har serien med översättarintervjuer löpt och glänst. Jag vill tacka alla er som medverkat och låtit oss se in bakom draperiet i översättarlyan och in i översättarsjälen. Jag ser fram emot fler intervjusvar till kommande år. En annan och också helt ny sträng kom att fästas vid Salongens lyra någon gång under våren. Det är ”Unga röster” jag talar om. Hittills har fyra röster kommit till tals, ja, en av dem har utvecklats till en reguljär salongsröst. Också här hoppas vi på mera. I årets elfte timme inledde vi också en framtida serie med samtal med litteraturkritiker av rang. Tack till alla er som skrivit, besvarat frågor och läst våra texter! Utan er vore vi ingenting.

Som avslutning på det litterära året vill jag ge ordet till Adam Zagajewski, en författare som jag alltid återvänder till. Han kan tala om det svåraste och tyngsta, men ändå bevarar han livsnerven intakt. Han kan ge hopp genom att säga magiska ting om föremålens hud och ögonlock.

Ur föremålens liv

Föremålens släta hud är lika
spänd som ett cirkustält.
Det kvällas.
Godafton, mörker.
Farväl, dagsljus.
Vi är som ögonlock, säger föremålen,
vi rör vid både ögon och luft, mörker
och ljus, Indien och Europa.

Och plötsligt börjar jag tala: föremål,
vet ni vad lidande är?
Har ni nånsin varit hungriga, vilsna, ensamma?
Har ni gråtit? Vet ni vad fruktan är?
Skam? Har ni lärt känna avund och svartsjuka,
småsynder som inte omfattas av förlåtelsen?
Har ni älskat? Har ni legat och dött
på natten, när vinden slår upp fönstren och tränger in
i det kalla hjärtat? Har ni fått känna på
ålderdomen, tiden, förgängelsen? Sorgen?

Tystnaden faller.
På väggen dansar barometernålen

Salongen gläntar på vinterögonlocken någonstans där januari rinner ut och isarna på Vänerns klippor blir skörare…