Så. Themis förlag har i år givit ut Martin Tegens nyöversättning av ”Sonetterna till Orfeus”, Rilkes minst sagt högtflygande diktsvit, som i alla avseenden är ett destillat av vad romantik innebär. Det är förstås glädjande att se att ett mindre förlag ger ut ett sådant här verk i dessa bokbranschens purgatorio-dagar, särskilt i en så fin utgåva som den här: minimalistiskt inbunden i tjockt rött papper innehåller den Tegens översättningar, såväl som originaldikterna på tyska, ett efterord av den ypperlige Staffan Bergsten och en kronologi som ger bakgrund till Rilkes liv och fakta kring verkets tillkomsthistoria. Rilke är kanske en poet som många har svårt för, just för att han inkarnerar allt vi associerar med urtypen för en pretentiös, romantisk poet. Inte bara hans verk, utan också hans liv följer ett romantiskt schema. Sonetterna till Orfeus är, vilket nästan kan te sig parodiskt, skrivna under en vistelse på slottet Muzot i Schweiz, då Rilke (enligt egen utsago) drabbades av en gudomlig ingivelse och skrev hela verket (som omfattar hela 55 sonetter) under två veckor i nådens år 1922. Under denna tid slutförde han även de sista Duinoelegierna.

Men jag kanske ska hålla mig till saken här. Man kan anklaga Rilke och hans sonetter för mycket, men ingen kan hävda att de är illa utförda eller att poesin inte talar. Tvärtom - här har vi 55 fantastiskt skrivna dikter, som tycks spela på tidigare okända strängar. Många av dem är eteriska och gåtfulla, med märkliga antydningar och ett bildspråk så skört att man tror det kan gå sönder när man böjer sidan för att vända blad. Det adjektiv som  oftast föresvävar mig när jag läser det här är nog ”luftigt” – kanske beror det på de många referenserna till andedräkt som förekommer, men det är också något med hur formuleringarna på tyskt vis (det vill säga genom att efterlikna den tyska meningsbyggnaden) tycks lyfta och flyga i en lång obegriplig båge, för att till slut landa i pregnant Mening och Känsla. På den punkten har Tegen lyckats mycket bra med översättningen, då han bibehåller både rytm och även i viss mån satsbyggnad – låt vara att det ibland blir en väl främmande svenska.   Som titeln anger  är dikterna riktade till Orfeus, som både kan tolkas som den ’faktiske’, det vill säga mytens Orfeus, och som den ideale diktaren som Rilke strävar efter att vara. Man kan tänka sig att Rilke under ett sådant ojämförligt inspirationsrus led av viss hybris och ansåg sig vara denna idealpoet, men hur det än är med den saken, ger oss Rilke insiktsfulla tankar kring dikten och diktarens roll. I sonett I:IX heter det till exempel att ”Blott den som lyran fått bära/i skuggornas värld/får ge deras eviga ära/lovprisets gärd.” Här har vi det lidande romantiska geniet, som måste färdas genom mörkret för att kunna skåda och skildra ljuset – Ingen rykande färsk idé, men vackert återgiven med en enorm tilltro till poesins magi. Det kanske är just detta som är så fängslande med Rilke: bara man sympatiserar med honom så känner man de starka vindar som drev honom framåt i sin konst, den ovillkorliga förvissningen om dess värde.   Därmed inte sagt att det outtalade inte finns närvarande i poesin. Min favoritsonett åtminstone i den första delen, är den dionysiska I:XIII där en vällustig skildring av frukters smak paras med frågan ”Wird euch namenlos im Munde?” (ordagrant: ”Blir det er namnlöst i munnen?”, men i Tegens översättning ”Namnen tynar bort i munnen.”). En sinnenas njutning utmanar alltså vår förmåga att uttrycka våra förnimmelser, poeten tvingas använda extremer för att alls kunna ringa in upplevelsen: ”Det vill berätta liv och död i munnen…” Denna sonett pekar också mot romantiken, då diktjaget når sin insikt genom att betrakta ansiktet på ett barn, som här i kraft av sin (i romantiska sammanhang implicita) okluvenhet inför livet får tjäna som länk mellan det vuxna medvetandet och sinnenas paradis, närheten till det ’egentliga’ livet.

Rilke lovsjunger mångt och mycket i sina sonetter, särskilt dansen. Som många nog vet är Sonetterna till Orfeus tillägnade en i förtid avliden danserska vid namn Wera Ouckama Knoop, vilket väl präglar samlingen förvånande lite utöver just dessa dansdikter. Sonetten II:XXVII är ett vackert exempel på hur Rilke materialiserar något abstrakt, där danserskans rörelser är ett ”Träd av extas”, som också minner om den allra första sonettens träd, som består av Orfeus sång. Föga förvånande är naturen och konsten nära besläktade i dessa dikter, men fräschören och lättheten i bilderna övervinner det klichéartade gång på gång, och ofta lösgör sig liknelserna på oväntat och fantasifullt vis, som i sonett II:XXI där dofter förvandlas till ett ansikte:

Visa, mitt hjärta, att aldrig du trädgården flyr,
att det är dig de mognande fikonen menar,
att du är nära dess blommor, dess grenars bestyr,
att dess dofter liksom till anletsdrag sig förenar.

Här finns för övrigt ett exempel på vad jag menar med att språket i översättningen ibland lider av Tegens önskan att följa rytmen till punkt och pricka. ”…att aldrig du” låter  lite väl konstruerat, och jag hade nog hellre sett en ledigare formulering, även om rytmen inte blivit lika slaviskt trogen originalet. Men Tegen har bestämt sig för att vara konsekvent, och det är kanske bäst så.

En av Sonetternas främsta styrkor, som samling sett, är det interreferentiella elementet, vilket knyter ihop dem till ett  enhetligt verk och gör en sträckläsning av hela samlingen mycket givande, även om sonetterna står sig mycket väl var för sig. Exemplet ovan med dans- och musikträdet är talande för hur olika motiv slingrar sig genom dikterna och förändras på vägen. En bit in i den andra delen märker man också hur sonetterna där innehåller ekon från sonetterna i första delen; ett exempel är hur ett industrialiseringsmotiv – ”maskinen” – skildras pessimistiskt i del ett, där den ”gör dig defekt”, men ses med större lugn i del två: ”Tillvaron är förtrollad ännu”.   Staffan Bergsten, som bland annat skrivit insiktsfulla böcker om Tranströmer, har fått äran att skriva ett längre efterord till samlingen, och bidrar med viktiga upplysningar kring sonetten som form, och om hur Rilke inte helt slaviskt följer detta traditionstyngda versmått. För den oinsatte (läs: undertecknad) är sådant mycket välkommet, och bjuder in till lite djupare förståelse. Bergsten presenterar även sin tolkning av verket, och är ganska underhållande kritisk mot den Romantiska Snillet Rilke: ”Hans framtoning under de fem år han hade kvar att leva [efter att ha skrivit sonetterna] var inte så lite pretentiös.” Bergstens generöst tilltagna efterord är stimulerande läsning (även om man inte kan hålla med honom på alla punkter) och det är givande att få ingå i någon slags dialog efter att ha läst sonetterna.

Sonetterna till Orfeus är inte det mest villiga recensionsobjektet. ”Meningen” i Sonetterna till Orfeus kan ofta vara svårfångad, och är oskiljaktig från själva ordmusiken, den direkta läsupplevelsen. Jag kan inte låta bli att tänka mig bilden i sonett II:XV som metapoetisk, där uttolkningen av dikten är kruset:

O, brunnens mun, du givande, var stund
du säger ständigt blott det ena, rena –
ditt vattenflödes hy vill du förena
med marmor-masken. Och du har din grund

i akvedukter. Och från fjärran trakter,
längs gravar, nerför Apenniners branter
bärs det du säger fram, och dessa frakter
töms från din svarta gamla hakas kanter

ner i det brunnsfat något låtit göra.
Det är det sovande, ditlagda öra,
det marmoröra dit du alltid talar.

Ett jordens öra. Och du talar här
ju med dig själv. Om kruset ställes där,
det är som om man talandet förhalar.