Så här i årets elfte timme har Salongen tagit ett steg i ny riktning. Vi vill höra vad några litteraturkritiker har att berätta om sitt arbete, sin roll och sina tankar om litteraturen. Idag kan ni läsa vad Martin Lagerholm ger för svar på Salongens frågor:

Hur började din verksamhet som kritiker? Varför blev det just tyskspråkig litteratur?

Allt började med att jag i 25-årsåldern plötsligt insåg att man inte bara kunde läsa, utan också skriva. Att all den litteratur man redan som intellektuellt hungrig tonåring började sluka, också pockade på ett slags gensvar i mig som läsare; på det slags inträngande samtal om litteraturen, konsten och livet som ju också är — eller borde vara — den sanna kritikens egentliga uppdrag. Till skillnad från många andra inom mitt gebit, har jag inte haft någon naturlig (biologisk) ingång till just det tyska. Mitt intresse för det tyskspråkiga kulturområdet har ursprungligen alltså varken med släkt, vänner eller förälskelser att göra, vilket förstås kan ses som ett handikapp, men också som en styrka: min relation till Tyskland är därmed villkorslös och uppriktig. Att jag småningom utvecklat en mer personlig relation till Tyskland — bland annat genom att ha varit bosatt i München under en längre tid, och därefter genom regelbundna resor runtom i landet och i Österrike — hör ju till sakens natur. Jag vet däremot inte varifrån detta intresse ursprungligen kommit. Intellektuellt sett har jag alltid haft en särskild dragning till den idémässiga kraften i, det litterära gestaltandet av och arvet efter den filosofiska idealismen, som till sin karaktär är väldigt tysk. Så länge jag minns har jag föredragit Goethe och Thomas Mann framför Rousseau och Proust.

Skriver du någon gång också om andra litteraturer?

Som litteraturvetenskapligt (och idéhistoriskt) skolad har jag lärt mig att umgås med en rad olika typer av litterära, filosofiska, politiska och vetenskapliga texter från en mängd olika språkområden. Detta tror jag att jag har nytta av när jag nu valt ett specifikt kulturområde som huvudämne; genom att också tillägna mig andra litteraturer är det lättare för mig som kritiker att placera den tyska litteraturen i en historisk och litterär kontext. Därför har jag medvetet också sett till att parallellt hålla mig a jour med och skriva kritik om annan litteratur än blott och bart den tyskspråkiga. På Svenska Dagbladet debuterade jag märkligt nog med en understreckare om James Joyce.

Hur ser man på din gärning från tyskt, österrikiskt eller schweiziskt håll?

Ingen aning. Förutom en inbjudan till en kritikerkonferens (som jag artigt tackade nej till) och omnämnanden av mina artiklar i ett par tyskutgivna böcker (om Jelinek och om litteraturkritikern Reich-Ranicki), har det varit tyst som i graven. Jag väntar fortfarande på de feta priserna och stipendierna därifrån. Å andra sidan hör jag inte direkt till de utåtriktade ambassadörerna för mitt värv; uppträder gärna inte i det offentliga rummet annant än genom mina texter. Jag trivs alltför bra i min dunkla kammare för att trakta efter den sortens uppmärksamhet.

Finns det böcker eller författarskap som du brinner för, men som inte släpps fram i ljuset i SvD eller någon annanstans där du skriver?

En av de stora fördelarna med att skriva kritik i just Svenska Dagbladet, min främsta uppdragsgivare sedan tolv år tillbaka, är att det till skillnad från annan svensk storstadspress, vågar jag påstå, alltid varit högt i tak och oftast fritt fram att skriva om sådant man som kritiker uppfattat som angeläget och spännande. Att tidningens insiktsfulla och toleranta kulturredaktörer av mig stundom också tagit emot och publicerat ibland hopplöst orerande och skrymmande artiklar, recensioner och essäer om okända och kryptiska författare som exempelvis Gert Neumann eller Germar Grimsen, är ju alldeles fantastiskt, förmodligen något unikt i svensk press, och förstås rena drömmen för en fri kritiker. Men hur länge kommer det att fungera på det viset?

Hur ser du på din roll som litteraturkritiker?

Omöjligt att kortfattat besvara en så svår fråga. Litteraturkritikens roll har ju på senare år diskuterats rätt flitigt och argumenten upprepats till leda. Och det inte för att argumenten i sig varit svaga eller felaktiga, utan för att de krafter som förespråkarna för en seriös litteraturkritik har att kämpa mot inte varit mottagliga för några argument över huvud taget. Att framtiden för litteraturkritiken i dagspressen ser allt annat än ljus ut är ju ingen gissning, utan redan ett faktum. Mediavärlden vimlar numera av dåliga skribenter, och att vara påläst och ha en stilistisk ådra betraktas inte sällan snarare som en belastning än ett kriterium för god kritik. Men så länge någon är villig att köpa in mina texter, och så länge jag har åtminstone någon som läser mig med något slags behållning, har jag ingen anledning att schackra med idealen. Liksom den stråkorkester som intill slutet valde att spela för passagerarna på den sjunkande Titanic, kan inte heller jag göra annat än att så professionellt som möjligt fortsätta med det jag tycker att jag någorlunda behärskar, tills kulturskeppet går i kvav. När det väl har sjunkit, kommer jag också att dö. Det sorgliga är att de krafter inom tidningarnas ledarskikt, som räds allt vad fördjupning och utbredning heter, gör helt fel analyser av läget. Man hänvisar ofta till de yngre generationernas nya läsvanor, och tar detta som intäkt för att förkorta och förflacka kulturmaterialet. Min erfarenhet som kritiker talar ett annat språk; jag får minst lika ofta konstruktiva och kunniga kommentarer och reaktioner på mina texter från nyfikna och kritiskt tänkande 20-åringar som från pensionerade folkskolelärare. Hade tidningsägarna varit mer naturligt rotade publicister, hade de också förstått innebörden av detta och styrt utvecklingen mot ett annat håll. Men nu har de bestämt sig för en annan kurs, och därför ser vi också en viss intellektuell utarmning i dagspressen. Å andra sidan har vi kunnat skönja en rejäl utveckling av andra kvalitativa arenor, i form av exempelvis nättidskrifter och litteraturbloggar (som just den här). Problemet med många av dessa är inte att det saknas kulturellt kapital och gedigen kunskap, utan att de oftast är ofinansierade. För mig som heltidsarbetande yrkeskritiker med inga andra inkomster än dem som jag får genom min penna, utgör detta förstås ett problem. Här är jag alltför konservativ för att tro på gratissamhället. De ideella komponenterna i min verksamhet kan därför inte tolkas i ekonomiska termer, utan i det faktum att jag som seriös skribent och hyfsat hederlig människa har valt att delge andra mina litterära upplevelser och inbjuder läsaren till ett samtal om sådant i livet som gärna hamnar på undantag, men som i själva verket och i grunden utgör livets själva essens. Allt detta finns i den goda litteraturen.

Finns det författarskap från andra epoker än denna som du tycker borde plockas fram och (ny)översättas?

Jag hör till dem som anser att det faktiskt finns något sådant som objektiva kvaliteter och att vissa litterära verk har ett större konstnärligt eller moraliskt värde och därmed är oumbärligare än andra. I världslitteraturens enorma verkregister finns fortfarande en stor mängd texter från världens alla språkområden som fortfarande inte finns att tillgå i svensk översättning. Om vi här begränsar oss till det tyska, väntar ju en hel drös med tidlösa verk och moderna klassiker ute i kylan på att få värma sig i en svensk språkdräkt. Ta exempelvis en sådan central författare som Theodor Fontane: har något annat i hans rika produktion än ”Effi Briest” någonsin översatts? Var är alla tolkningar av så inflytelserika romantiska lyriker som Eichendorff, Brentano och Tieck? Och att svenska läsare ännu inte fått njuta av Uwe Johnsons mästerverk ”Jahrestage”, är ju direkt pinsamt. En intressant samtidsförfattare, som tyvärr inte lever längre och som mig veterligen inte finns översatt alls, är den forne östtysken Wolfgang Hilbig. Hans två bästa romaner, ”Ich” och ”Das Provisorium”, har både kvalificerat sig till listan över mitt livs starkaste läsupplevelser. Till dessa hör också oöversatta mästerstycken som österrikaren Christoph Ransmayrs ”Morbus Kitahara”, Martin Walsers självbiografiska roman ”Ein springender Brunnen”, det mesta av Brigitte Kronauer, det nya stjärnskottet Terézia Moras nydanande roman ”Alle Tage”… Jag skulle kunna nämna hur många författare och titlar som helst, som alldeles bortsett från det faktum att de är tyskspråkiga och naturligtvis i viss mening också behandlar tyska problemkomplex, uppbär de slags objektiva litterära kvaliteter som förtjänar att läsas av såväl mongoler och paraguayaner som norrmän och tunisier. Och svenskar.

Vad tror du om tyskspråkig litteratur i Sverige i ett framtidsperspektiv?

Jag har vid ett flertal tillfällen sett mig nödgad att beklaga mig över förlagens vikande intressse för samtida europeiska författarskap. Storförlagens bristande ansvar har på senare år dock uppvägts av allt fler idealistiskt drivande småförlag med en mer nischad utgivning inom olika språkområden. Tillfredsställande nog har detta inte minst kommit den tyska litteraturen till del. Att vi bara i år har kunnat glädjas åt översättningar eller nyöversättningar av essentiella diktare som Else Lasker-Schüler, Rainer Maria Rilke, Heinrich Böll, W. G. Sebald, Ingeborg Bachmann och Uwe Timm, talar sitt tydliga språk. Så det är kanske dags för mig att sluta gnälla. Nu får vi bara se till att stödja och uppmuntra dessa entusiastiska förläggare och mer eller mindre tvinga Statens kulturråd att ge den här typen av satsningar det efterhandsstöd de så väl behöver.

Till sist kan jag inte låta bli att vädra min entusiasm över att du nämner Theodor Fontanes författarskap bland dem som vore värda större uppmärksamhet i Sverige. I Salongen publicerade vi för något år sedan första kapitlet av “Irrungen, Wirrungen” i min översättning. Här kan man läsa kapitlet. Vid det här laget har jag kommit en bit längre med arbetet. Kanske förebådar dina ord här ovanför ett Fontane-genombrott i Sverige. Tack för samtalet!