Salongen har idag nöjet att ge ordet till ytterligare en skribent i serien “Unga röster”. Välkommen Sara Shams! (BZ)

”De tolkar mig som en snyftförfattare och ändå har jag skrivit åtskilliga volymer roande historier; varför framställer kritikerna mig alltid som en gråterska? Jag skriver om livet, det vanliga gråa vardagslivet, men inte som ett evigt kvidande”, sägs det att den ryske skriftställaren Anton Tjechov (1860 – 1904) ska ha skrivit i ett brev till sin fru. Och visst, när det kommer till en av Tjechovs sista pjäser Tre systrar, stämmer det, till viss del: där är Tjechov en ekvilibrist på att ställa det gråa, slentrianmässiga i strålkastarljusets epicentrum – men samtidigt som de gråa slentrianbestyren får fritt spelrum i den manifesta ytan, öppnar Tjechov en alldeles egen yta, under allt slentrianbråte, för känslofyrverkerierna, för den eviga letargin, och livsmodet som skjutits i sank. 

Så inte är det helt obefogat att Tjechovs Tre systrar ofta kommit att gå under epitetet statisk: strålkastarlampan riktas allt för ofta mot lapptäcket av lappri som täcker pjäsen, och allt dränks, kvävs, i slentrianbestyr. Tre systrar är helt enkelt däst på lappri: dialogerna är fyllda av så mycket slentrianbestyr att de svallar över och formar en hårt lackad yta som beledsagar hela pjäsen. Men ändå: under den manifesta statiska ytan döljer sig ett känslomässigt fyrverkerimagasin, som inte begagnats på så länge att det ligger höljt i damm. Och allteftersom pjäsen fortskrider och Tjechov slänger in några kilo till av slentrianbestyr i förgrunden, dammas det där fyrverkerimagasinet av, det aktualiseras i rasande tempo. Och det är under den hårt lackade ytan som allt händer, som de gamla luggslitna fyrverkeripjäserna antänds. För trots att Tjechov ville distansera sig från vardagslivets ”eviga kvidande” porträtteras det med glimrande, explosiv klarhet under den manifesta ytan. Istället bildas en slags distans till de där gråa bestyren, och Tjechov låter Tre systrar företa en odyssé i existentialismens snåriga undervegetation.

Redan i anslaget har det vanemässiga slagit sina lovar kring Tre systrar, och det är i det frodiga slentriansnöfallet som Tjechov påbörjar sin presentation av pjäsens huvudrollsinnehavare, familjen Prosorov. Tjechov mejslar långsamt fram familjen Prosorov, de tre systrarna Olga, Irina och Masja, samt brodern Andrej, och avtäcker deras drömmar; deras samtal tryfferas med några liter ambitioner, och allt tycks vara fullt möjligt – i akt ett tycks allt vara fullt genomförbart. Och längst upp i drömregistret prålar Moskva: den stad som familjen Prosorov hela tiden åtrår, som de gång efter annan samtalar om; Moskva blir ett elixir som bringar liv i de livströtta Prosorov-gestalterna, och flytten dit verkar vara en gemensam nämnare för familjen, en slags oproportionerligt stor åstundan som alla familjemedlemmar hyser.

Men det urartar tillslut. Drömmarna lägger stundligen på hullet och stryper– tillslut – de luttrade beundrarna med sina fläskiga händer: familjen Prosorov förvandlas till slavar för sina egna illusioner; chimärerna förvandlas till outhärdliga, efterhängsna gissel.  Och Tjechov påbörjar ett slags demonterande av sina karaktärer, det känns som att han för varje liten karaktärsutsirning fördärvar, deformerar sina gestalter: som att han för varje litet mejseltag på utsidan avsiktligt vanställer karaktärerna på insidan; den yttre skärpan vägs upp av en själslig förlisning. 

Långsamt låter han varenda karaktär i familjen Prosorov genomgå en likartad process, ett likartat tuktat uppror där karaktärerna gör front mot drömmarna som blivit alltför förhärskande och deklasserat sina adoratörer till uppassare. Men det är ett uppror som knappt tillåts få fritt utlopp, som knappt lyckas fylla sina lungor med den nya revoltluften innan den kvävande välbekanta slentriandoften utmönstrar det nya. Upproren är så efemära, så spröda, så urbota sköra, att de knappt syns – att de knappt kan rubriceras uppror, snarare insikter, personliga peripetier – men ändå: skeendena är det mest omvälvande som händer i pjäsen, det enda som på riktigt skakar om den hårt fastkletade polityren, så hårt att det bildas djupa sår, ända ner till de själsligt havererade landskapen.  Masja Prosorov, är först ut med att slå sig igenom pjäsens statiska yta, lufta sin ångest: ”Vid havet står den gröna eken, en gyllene boja eken bär… en gyllene boja eken bär” frasen, ursprungligen från inledningen till den ryske skalden Aleksandr Pusjkins (1799 -1837) dikt ”Ruslan och Ljudmila”, blir Masjas mantra genom pjäsen, en slags identifikatorisk ångestrepertoar som hon loskar ur sig när drömmarna sviktar. Det blir ett förtäckt sätt att tala om att allt har gått åt fanders: Masja ser sig själv som eken med gyllene boja som blickar ut över havet – oceanen av möjligheter, livet, men innerst inne vet hon att ingen av valmöjligheterna står till hennes förfogande, hennes situation är fastlåst, statisk (därav den gyllene bojan). Ändå låter Tjechov Masja bli lika förundrad varje gång hon yppat frasen, som för att ge uttryck åt att hon ännu inte accepterat det hon säger, att hon ännu inte gjort avkall på drömmarna. Det blir direkt komiskt, ironiskt, när Masja vid ett tillfälle lämpat av sin karaktäristiska fras, och Olga, den äldsta och mest murriga figuren i dramat, säger: ”Lugna dig, Masja… Lugna dig… Ge henne lite vatten…” (s. 98)Olgas replik blir mest en klen tröst, en slags påminnelse om att situationen är fastlåst: Masja kan smaka på vattnet, livet, men aldrig vältra sig i det. 

Det tar inte lång tid innan även de andra i familjen Prosorov girar loss från drömmarna och går i inre exil. Andrej Prosorovs akademiska professorsdrömmar förmultnar, och han blir en dyster gråmulen figur, svindlad av sin fru och innesluten i själsliga härvor av apati, benägen endast att vädra sina kval inför den lomhörde betjänten Ferapont. Systern Irina vars drömmar alltid varit häftade vid flytten till Moskva när sina drömmar ett tag med orgiastiska Moskvafantasier, men det dröjer inte länge innan hon rökt sina Moskvadrömmar till filtret, och hon inser snart att det är dags att fimpa – men det är långt ifrån lätt: drömmarna som blivit en del av henne är inte lätta att dumpa, och utbrottet blir följaktligen eruptivt, så starkt att pjäsens statiska yta drabbas av momentan epilepsi.”Kasta ut mig, kasta ut mig, jag kan inte mer…” (s.75) snyftar Irina när hon kommit fram till att hennes Moskvadrömmar aldrig kommer att kunna sättas i verket, som en slags beslöjad dödslängtan, där hon ber om att få slippa lida, slippa leva.  Även den sedesamma Olga fåras själsligt och förvandlas till en än mer murrig gestalt, ett slags destillat av likgiltighet.  

Tjechov låter familjen Prosorov genomgå en metamorfos, från någorlunda fryntliga, hoppfulla gestalter till vrak som ligger skeppsbrutna i oceaner av apati. Deras frodiga illusioner dräneras på sin lyster och blir så anemiska, så anorektiska, men ändock: så sprängfyllda av letargi att de självbriserar och lämnar flingor av tomhet efter sig, glödande själsspår av letargi. De svårprognostiserade insiktsupproren avlöser varandra i dramat, materialiseras vid olika tidpunkter i de olika Prosorov-gestalterna. Och när karaktärernas drömmar briserat, när karaktärerna kommit fram till insikten att drömmarna bara varit morfin mot det plågsamma livet, livsbränsle som fått livet att fortgå, det är då upproren äger rum. Det är i själva verket uppror med djup psykologisk förankring som Tjechov målat fram, men som inte tillåts blotta sin hela magnitud; samtidigt som karaktärerna gör uppror mot sina roller i livet, kostymerna de fått iklä sig sedan födseln, och sedan inte fått ta av sig, trots att de skaver, är det även ett slags uppror mot livet: en förtäckt revolt mot hela den förbannade livsprocessen. 

Tre systrar känns mest som ett letargiskt traktat, en slags diagnostisering av livet: ett allmängiltigt porträtt i helfigur av mänskliga levnadsöden, där varenda människospillra är rov för åkomman som kallas för liv, och där det enda remediet som existerar är drömmarna. Sorgfälligt placerar Tjechov sin protagonistfamilj, familjen Prosorov, längst upp på Maslows behovstrappa, det stadium där drömmarna förhärskar, och låter dem sedan långsamt trippa, snubbla, ner för trappan. Och tillslut, när karaktärerna ligger längst ner och vrider sig av livskonvulsioner i letargislammet, upphör Tjechov med sitt själsliga demonterande. Det är som att han helt plötsligt tycker synd om sina egna havererade karaktärer. Istället börjar han långsamt skruva upp deras själsliga dimensioner: planterar illusioner i de illa medfarna, karga, själslandskapen, som ändå lyckas slå rot, ändå någorlunda lyckas blomstra – den slemma grogrunden till trots. Och Prosorovfamiljen lyfts upp från letargislammet, påbörjar sin gång uppför igen: upplever en slags renässans i Maslowtrappan.  

Och det tar aldrig slut: Prosorovfamiljen fortsätter att forslas runt i livets osynliga pumpverk, tangerar den själsliga botten men harvar sig sedan upp igen. Och hela pjäsen tumlas runt i den där intigheten så mycket att allt tappar sin färg; allt införlivas i den allenarådande intigheten, allt blir tomt: stingande tomt. Ändå lyckas familjen Prosorov uppbåda tillräckligt med kraft för att fortsätta leva, drömmarna som slagit rot i den illa åtgångna grogrunden blir än en gång en replipunkt undan livet; framtiden blir ett annat andningshål, ett annat livsbränsle, vilket Andrej, bland annat, ger uttryck för: ”Livet är vidrigt, men när jag tänker på framtiden – så bra det blir då! Allt blir så lätt och fritt; och långt borta gryr ljuset, jag ser friheten, hur jag och mina barn blir fria från sysslolösheten, från svagdrickat och gåsen och surkålen, från middagsluren, och det gemena parasitlivet…” (S.94)I akt fyra sätts dessutom likhetstecken mellan levande och lidande i flera av karaktärernas dialoger och det är klart att levandet är en högst ofrivillig process: en process som man måste genomlida, fördraga, men ändå på något sätt inte kan befria sig ifrån. Masja själv säger, när soldaterna precis lämnat den tröstlösa staden: ”Vi blir ensamma kvar, får börja leva vårt liv på nytt. Man måste leva… Måste leva…” (S.102) Självmord verkar vara ett högst tabuerat ämne i Tre systrar som endast nämns i förtäckta ordalag, ändå kan man inte låta bli att undra hur många akter till det skulle ha behövts för att karaktärerna skulle ha blivit dästa på livet. Hur mycket mer lidande, och hur många fler självdetonerade drömmar de skulle kunna tugga i sig, innan de fick avsmak. 

Det är det mänskliga lidandet, den outhärdliga stillheten, den förhärskande repetitiva intigheten, som Tjechov,(o)medvetet, porträtterar i Tre systrar. Hur människor skapar skäl för att leva genom att ständigt nära drömmar, genom att ständigt hamstra illusioner; hur själen ödeläggs när illusionerna detonerar och lämnar djupa blödande sår, som aldrig riktigt läker, och hur snabbt nya anledningar växer fram, nya skäl att leva; ehuru grogrunden för drömmarna egentligen är otjänlig, illa åtgången, dröjer det inte länge innan nya drömmar, nya livsskäl, börjar spira. Det är på ett ekvilibristiskt sätt som Tjechov, Tre systrar, exponerar livsledan – levandets gissel, hur varenda människa är en slav, en fånge i sig själv, i hela det förbannade livsmaskineriet som käkat så mycket grus att vartenda steg friktionshaltar fram i en obönhörlig ångest efter emancipation – men ändå aldrig når sitt mål. Och det är just genom sin inverterade ljussättning, sitt inverterade fokus, där slentrianbestyren ligger i förgrunden och själsupproren som slår slint används som fond, som Tjechov optimerar essensen av letargin; genom att låta pjäsen marineras i lappri blir essensen än starkare, så stark att själsskriken, de snyftande kuschade upproren kvävs, dränks i ytan, men ändå: när själsskriken väl lyckats slå sig igenom fernissan, då blir kontrasten så skälvande seismiskt stor att hela den statiska ytan försätts i våldsam momentan gungning.