Romanen Högläsaren, eller Der Vorleser som den heter på tyska, fick uppmärksamhet på nytt i våras då den filmatiserades med Kate Winslet och Ralph Fiennes i huvudrollerna. Jag har själv inte sett filmen, men har lätt att föreställa mig den här romanen i visuell form: den är filmisk redan i pappersversionen, och har teman som är tacksamma att omsätta i bild, särskilt eftersom det är en så pass sensuellt laddad text.

Alltså, en kort synopsis: Michael Berg är en femtonårig pojke som växer upp i Neustadt under femtiotalet, han träffar en kvinna, spårvagnskonduktörskan Hanna Schmitz, som är i trettioårsåldern och hjälper honom då han insjuknar i gulsot. Han blir genast förälskad i henne. Hanna förstår det och de inleder en relation som är uppbyggd kring ett par ritualer: sex, duschning och badning, och, högläsning, därav titeln. Michael börjar läsa högt ur de böcker som han har som läxa i skolan. Mestadels klassiker, som Odysséen, Emilia Galotti och Tjechov. Men så försvinner Hanna plötsligt spårlöst, och romanen tar ett skutt framåt i tiden: Michael är nu en 23-årig juridikstuderande som deltar i ett seminarium om förintelsen. Han närvarar vid rättegångar mot nazister och finner då att Hanna har varit i SS. Snart inser Michael också att Hannas historia är som den är, utan att säga för mycket, på grund av hennes stora hemlighet – hon är analfabet.

Förintelsen är ett tema lika viktigt som det är uttjatat, som en svärm av myggor som aldrig, aldrig lämnar en i fred. Men Högläsaren är originell i sin genre – Schlink lyckas skickligt trotsa många av de stereotypiseringar som finns, och belyser minst sagt hudnära att det faktiskt var människor som bar k-pistarna och de svarta uniformerna. Okonventionellt är redan det faktum att Hanna är en SS-kvinna, inte en man. Dessutom lär vi känna henne som kvinna innan vi får reda på hennes hemligheter: bokens första del är mycket sensuell, den stimulerar sinnena och skildringen av Hanna i hennes och Michaels utpräglat sexuella förhållande är mångbottnad. Här känner vi Hannas ”friska svettdoft”, här skildras Michaels njutning när han smeker hennes ”fasta stjärt”, här får vi se hur hon skrubbar bort spyan från en hepatitsjuk pojkes nakna kropp. Allt detta sett ur Michaels förstapersonsperspektiv: det hela är mycket, mycket påtagligt.

Den första delens sensualism och intimitet blir en effektiv kontrast till det förhållningssätt och de stämningar som Michael senare möter bland sina studiekamrater i förintelseseminariet: här riktas kritik mot den första efterkrigsgenerationens starka önskan att fördöma och totalt skuldbelägga sin föräldrageneration, på grund av att de inte har nårgon förståelse, ingen närhet till människorna som de var under kriget. Här är karakteriseringen av Michaels far tämligen central – han är ett frågetecken, sluten i sig själv, helt upptagen av sitt arbete som filosofiprofessor. Han kan inte förmedla någonting alls till sin son om hur det var, och detta menar nog författaren gällde för föräldragenerationen som helhet. Intimiteten, och senare förståelsen, får Michael istället genom Hanna.   Schlink använder en mycket genomtänkt och effektiv struktur i sin komposition av romanen. Den består av tre huvuddelar som var för sig består av ett antal korta (i snitt fyra, fem sidor) kapitel som skildrar varsin episod, därav bokens filmiska egenskaper: scenerna finns redan där! Denna komprimerade form gör den också tydligt resonerande och kristalliserar ut de olika idéer som Michael kommer fram till i sina bryderier. Schlinks stil är mycket behaglig och lätt, flygande lätt. Sval och samtidigt intim. Kortfattad och kornig, men ändå med mer poetiska passager insprängda här och där, samtidigt som den håller ett högt tempo. Handlingen förs framåt nästan stackatoartat, och kapitelinledningarna är abrupta och intresseväckande – förmodligen spår av att Schlink skrivit deckare förut. Ta bara dessa exempel: ”Jag visste inte vad kvinnan hette.” och ”Det började med Odysséen.” Läsaren kastas alltså graciöst framåt i händelseutvecklingen av Schlinks kraftfulla språk.

En annan av romanens  styrkor är hur Schlink använder förstapersonsnarrationen i en historia som så otvetydigt handlar om moral och etik. Läsaren måste förhålla sig till Michaels subjektivitet och hans komplicerade känslor för Hanna. Ta bara det tillfälle då han beskriver en annan av de åtalade kvinnorna, som är i färd med att försämra Hannas situation: ”Den andra åtalade, en korpulent kvinna med en viss jovialisk matronautstrålning men ett giftsmort munläder, skalv av upprördhet.”  Michael kan inte dölja sitt förakt, men samtidigt har han inga svar, ingen vetskap om vad som Hanna har gjort och inte gjort. Michael kan med rätta betraktas som jävig i situationen! Samtidigt tycker jag att Schlink belyser någonting viktigt med detta grepp: är total avsaknad av närhet samma sak som objektivitet? Frågeställningar som denna genomsyrar romanen, särskilt i bokens andra del, där Michael har ett samtal med sin far om just etik och moral.

Bernard Schlink slår (eller slog, romanen har ju ett par år på nacken nu) en behövd bro mellan efterkrigsgenerationerna och dem som deltog i kriget. Hannas och Michaels historia blir en metonymisk parallell till den konflikt som uppstod mellan generationerna, samtidigt som den också blir en diskussion på ett mycket privat plan – ett genialiskt drag av författaren, enligt mig, eftersom det är en fråga som verkligen bör belysas ur både allmän och privat synvinkel. Romanen är vackert och intelligent skriven, och den enda riktiga invändning jag har mot den är att den är för genomtänkt. Den är hårt styrd och varje ord har en tydlig funktion. Detta stjälper dock knappast texten som helhet: Högläsaren är fortfarande bland det bästa och mest originella på sitt område.