För att trots en viss tidsbrist ändå visa att Salongen med stor tillfredsställelse uppmärksammat att årets Nobelpris i litteratur tilldelats Herta Müller, vill vi idag visa en text om denna stora originella författare som 2007 publicerades i Ny Tid. En del har naturligtvis hänt i författarskapet sedan dess. Viktigast är att romanen Atemschaukel, vars tillblivelse det talas om i artikeln, har kommit ut. Till våren någon gång förväntas den svenska översättningen komma.

Herta Müller hör idag till Europas verkligt stora författare – hon har till exempel ett flertal gånger nämnts i Nobelprissammanhang. Hon föddes 1953 i Banatet i Rumänien och där växte hon också upp. Banatet ligger i västra Rumänien och här var den tyska befolkningen, till vilken Herta Müller hör, under mer än 200 år i majoritet. Idag finns det mycket få tyskar kvar i Banatet – de flesta har antingen fördrivits eller av fri vilja lämnat landet. Müller själv lämnade Rumänien 1987. Hennes första bok Niederungen (på svenska Flackland) hade ”rest i förväg” och kom ut i Västtyskland 1984.

Mycket eller nästan allt som Müller skriver om har sin utgångspunkt i det mörker som hennes uppväxt och ungdomstid i Banatet inneburit för henne. Banattyskarna hade valt att ställa sig på Hitlers sida för att försvara sin etniska identitet mot rumäniseringen. Stämningarna inom den tyska minoriteten under Müllers uppväxt präglades av inåtvändhet, bakåtsträvan och inbördes förtryck, och utifrån terroriserades man av Ceauşescu-diktaturen. Detta dubbla onda är grogrunden för Müllers texter. Världen som hon målar upp för oss eller skrapar fram åt oss ur minnet, saknar nästan helt skönhet och glädje, men hennes språk har en tjock mörk lyskraft som binder läsaren till sig.

Många av Herta Müllers böcker har kommit ut i svensk översättning. De två senaste är essäsamlingen Kungen bugar och dödar (2005) och romanen Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv (2007). Det är Karin Löfdahl som har gjort de flesta av översättningarna till svenska.
På bokmässan i Leipzig i mars i år samtalade Herta Müller med Ernest Wichner – också han av rumänientyskt ursprung – i tevekanalen Artes monter under rubriken ”Schreiben und Erinnern” om sitt senaste romanprojekt.

Romanprojektet föddes under en resa till en litteraturfestival i Lana i Sydtyrolen i september 2002, dit Herta Müller och Ernest Wichner båda var inbjudna. Müller berättade för Wichner att hon hade planer på att skriva en bok om rumänientyskarnas deportation till Sovjetunionen 1945. Hennes egen mor hörde till de deporterade och fick tillbringa fem år i ett arbetsläger i det som idag är Ukraina, och Hertas barndom kom i hög grad att präglas av moderns öde.

Müller talade om att det var svårt att hitta människor som varit med om eller visste något om den här förvisningen, som verkligen kunde berätta sakligt och detaljerat om platser och förlopp. Hur bodde lägerfångarna? Vilka regler gällde i lägren? Hur skedde fångtransporterna? Hur bestraffades fångarna? Hur var förhållandet till den inhemska befolkningen? Vad fanns det för utrymme för kärlek och sexualitet? Müller berättade för Wichner att hon ännu inte funnit någon som kunde besvara de här frågorna på ett tillfredsställande sätt.

I Lana träffade de Oskar Pastior, ännu en rumänientysk författare, som de båda kände väl sedan tidigare. Av en händelse kom Pastior att börja tala om sin tid som lägerfånge i Sovjetunionen; han hade precis som Herta Müllers mor tillbringat fem år i olika arbetsläger där. När Müller lyssande till Pastiors berättelser, så slog det henne att hon äntligen hade funnit en person som verkligen mindes och som inte heller försökte skydda sig mot sina minnen. Först tvekade hon lite – kanske ville han vara ifred, kanske skulle han tycka att det blev en plåga – men till sist frågade hon honom ifall han kunde tänka sig att prata om sina minnen från den här tiden mera systematiskt. Han sa ja direkt utan att tveka, och snart började de träffas regelbundet för samtal. Efter några möten kom ett verkligt författarsamarbete i gång och de började formulera texen tillsammans.

På hösten 2003 gjorde sedan Müller, Pastior och Wichner en resa till de områden i Ukraina där Pastior suttit i arbetsläger. Vid ankomsten dit var det först oerhört svårt att få någon som helst information om var de olika lägren varit placerade, men så småningom hittade de två historiker som mot en mindre summa pengar sade sig vara beredda att ge dem en viss vägledning.

De får veta att man efter lägrens upplösning grävt upp de dödas ben och samlat ihop dem på hemliga ställen där de sedan grävts ner i massgravar. I NKVD-arkiven i Moskva skulle det finnas upplysningar om vem som begravts var, och ifall Müller, Pastior och Wichner önskade, så kunde de två historikerna hjälpa dem att ta reda på sådana fakta. Men saken tog en annan vändning när Pastior plötsligt kände igen ett av sina gamla läger i Krivoj Rog. Medan de vandrade omkring i det övergivna lägret rullades hans minnen efterhand upp, med en märklig exakthet. Herta Müller beskriver att det var som om han blivit ung igen, som om han blivit den artonåring han var då han anlände till lägret.

Vid återkomsten från Ukraina kom samarbetet in i en ny fas och texterna växte fram allt snabbare. De ”rekonstruerade det förgångna litterärt och uppfann det verklighetstroget”.

I oktober 2006 dog Oskar Pastior och Herta Müller fortsätter nu på egen hand detta verk.