Som ni ser av rubriken är vi nu framme vid samtal nummer tio i vår översättarserie. Jag hälsar Lisa Mendoza Åsberg välkommen här i Salongen:

Hur kom du in på översättarbanan?

Jag studerade polska i Kraków och fick höra att det fanns planer på en utbildning för litterära översättare i Stockholm. Jag satte igång att översätta en novell av den polske författaren Pawel Huelle, bara för att se hur det kändes. När jag kom tillbaka till Stockholm fick jag reda på att utbildningen skulle bli av och skickade in arbetsprover. Hösten därpå startade Litterära översättarseminariet på Södertörns högskola och jag antogs, tillsammans med fyra andra, till den grupp som översatte från polska, med Anders Bodegård som handledare. Jag kan inte säga att jag har valt översättaryrket, det är snarare så att allt jag hittills gjort i mitt liv har lett mig hit och jag är så glad över att vara här.


Vilket eller vilka språk översätter du från (och till)? Hur kommer det sig att du valde just detta/dessa?

Jag översätter bara från polska till svenska. Polska är det enda främmande språk jag behärskar, bortsett från engelska. Jag har ägnat en lång period av mitt liv åt att lära känna Polen, språket och kulturen. För mig är det uteslutet att översätta från ett språk som talas i ett land jag inte bott i. Jag skulle aldrig våga.


Berätta lite om hur du går till väga när du översätter en roman, en novellsamling, en diktsamling. Skillnader? Likheter? Vilka steg brukar finnas med?

Jag har mest översatt prosa. Det första jag gör är att läsa igenom texten. Jag känner direkt om det finns en kontakt mellan mig och rösten i boken. Om jag kan höra rösten. Det är helt avgörande för om det ska bli bra. Sedan gör jag en grovöversättning. Den är så pass grov att jag inte kollar upp någonting, knappt ens slår i ordboken. Bara för att överföra betydelseinnehållet till svenska och få ett grepp över helheten. Det är första varvet. Nästa varv är det mest ansträngande. Då arbetar jag tätt mot originalet, kollar upp saker jag inte förstår eller känner till, konsulterar infödda polacker, sliter med formuleringar. Det tredje varvet liknar det andra fast jag går djupare in i texten. Efter det går jag igenom texten så många varv jag hinner och frigör mig mer och mer från originalet för varje varv. När jag lämnar ifrån mig texten känns det alltid som att jag skulle ha velat hinna med ett varv till. Det är hemskt. Med det fåtal dikter jag översatt har nog tillvägagångssättet varit detsamma. Att översätta dikter kräver en oerhörd precision och kan ibland förefalla omöjligt, men å andra sidan är det ett hanterligt format. Ju mer text, desto mer tungrott är arbetet. När jag talar med kollegor som översatt tjocka tegelstenar blir jag nästan fysiskt utmattad.


Hur får du dina uppdrag? Tar det ena eller andra förlaget kontakt med dig eller hur går det till?

Jag tror inte att jag fått två uppdrag på samma sätt. Det har varierat varje gång. När det gäller den senaste boken jag översatte kontaktade jag förlaget efter att ha fått nys om att rättigheterna var inköpta. Den första boken fick jag också översätta efter att ha kontaktat förlaget. Flera antologier har tillkommit efter Litterära översättarseminariet, vi som gick i Anders Bodegårds grupp har fortsatt att arbeta tillsammans, läsa varandras översättningar, kommentera och diskutera. Vi är sju översättare (inklusive Anders) som gjort två poesiantologier och en novellantologi tillsammans. Där har det handlat om att redaktören för antologierna har haft en god relation med en förläggare som nappat på våra idéer.

Nu låter det som att jag har översatt hur mycket som helst men så är det inte. Jag har gjort en handfull romaner, lite noveller och dikter. En del sakprosa.

Vilka är de största lockelserna eller fördelarna med översättaryrket? Nackdelar?

Lockelsen är så stark att nackdelarna lätt förkläds till fördelar: man är aldrig ledig/fria arbetstider, ingen anställningstrygghet/man är sin egen, osäker existens/”inget uppdrag är det andra likt”. Det enda som är svårt att bortförklara är den ekonomiska delen. Det är inget välavlönat yrke. Själv har jag två närbesläktade jobb vid sidan om.


Är det betydelsefullt att kunna ställa frågor till författaren till det verk man just översätter?

Det beror på författaren. Om författaren har en insikt i vad översättande går ut på kan det nog vara till hjälp. Annars är det enligt min erfarenhet bäst att begränsa frågorna till det rent konkreta.


Vilka erfarenheter, kunskaper och egenskaper är speciellt viktiga hos en översättare av skönlitteratur?

Jag förknippar översättandet med en viss mognad. Det är definitivt ett yrke där hög ålder inte är någon nackdel. Ett visst mått av livserfarenhet verkar krävas. Jag har inte riktigt kläm på varför det är så men jag tror inte att jag skulle ha kunnat översätta när jag var tjugo. Men det finns säkert undantag. När det gäller kunskap står språket man översätter till i fokus (till skillnad från vad många tror). Annan kunskap skaffar man sig på vägen. Ja, naturligtvis är bildning och beläsenhet i största allmänhet viktiga men just sakkunskap går att inhämta. Förmågan att vara lyhörd för textens tonfall och rytm är förstås viktiga egenskaper. Många talar om tålamod men jag vill hellre kalla det uthållighet. Envishet. Och mod.


Finns det någon översättning du gjort som på ett speciellt sätt etsat sig in i ditt minne? Kan du berätta lite om den?

Jag kan berätta lite om den översättning som betytt mest för mig. Det var den första boken jag översatte, en roman av Stefan Chwin som heter Hanemann och som jag började med när jag gick Litterära översättarseminariet. Jag tyckte den var så svår och mångbottnad och tänkte att översättarseminariet var ett bra tillfälle. Bäst att passa på med något riktigt svårt när jag hade den här möjligheten till handledning och respons från de övriga i gruppen. Jag insåg snart att jag tagit mig vatten över huvudet men kunde inte släppa boken. När Anders sa att jag skulle kontakta en förläggare som var intresserad blev jag livrädd men gjorde det ändå och Bonniers beslutade sig för att ge ut den. Då hade jag kanske hunnit igenom en femtedel av boken. Där satt jag, helt oerfaren och med ett kontrakt på en bok som var alldeles för svår för mig. Det var bara att sätta igång. Jag höll nog på i ett år, överöste författaren med frågor, dubbelkollade allt, jag fick ovärderlig hjälp av Leonard Neuger, professor i polsk litteratur på Stockholms universitet, och slutligen läste Anders Bodegård manus innan jag skickade in det till förlaget. Det som hade börjat som en lek förvandlades till en mardröm, en sådan där riktigt hemskt dröm när man befinner sig i en situation man inte kan ta sig ur. Jag tog ut mig fullständigt men i efterhand kan jag konstatera att Hanemann är den översättning jag är mest stolt över.

Om du själv skulle få välja helt fritt, vilken bok, vilka böcker, vilket författarskap skulle du översätta då?

Just nu drömmer jag om att få översätta en reportagebok om forna Sovjet, skriven av journalisten Jacek Hugo-Bader. Eller rättare sagt, den ska jag översätta. Det förlag som nappar kan skatta sig lyckligt.