Salongen går nu in i sommarvilan och vi vill önska våra läsare en skön sommar. I mitten av augusti är vi tillbaka igen.

I sagans värld är resan ofta den gyllene tråd som binder samman händelserna. Öppningsscenen i en saga består inte sällan i att någon bryter upp från sin invanda omgivning: Den fattige mjölnarpojken och hans katt ger sig ut i världen för att söka lyckan. Den fula ankungen lämnar ankdammen där han föddes för att finna ett riktigt hem åt sig. Åsnan, hunden, katten och tuppen - de fyra stadsmusikanterna - flyr undan det grymma öde som blivit deras om de stannat kvar hos sina husbönder.

Vi reser för att komma till någon vi längtat efter, vi reser för att söka upp platser vi tycker om och ibland reser vi för att njuta av ett klimat som är behagligare än det vi har där vi bor. Vi reser för att fly från det vi inte klarar av eller det som plågar oss. Ibland ger vi oss ut på färder i någon beundrad mans eller kvinnas spår och det kan också hända att vi söker upp platser där en sagogestalt eller en romanfigur levt sitt liv. I L’infinito viaggiare (Det oändliga resandet) leder Claudio Magris sina läsare ut på Don Quijotes La Mancha, längs gator och gränder i Raskolnikovs Sankt Petersburg och in i sagokungen Ludwig den andres bayerska slott. I inledningen till denna samling av färder i närmandets tecken, säger Magris så här:

”Att resa är en skola i ödmjukhet som låter oss röra med händerna vid den egna fattningsförmågans gränser, vid osäkerheten hos mönstren och instrumenten, med vilka en människa eller en kultur tror sig förstå eller uppfattar en annan.”

Det finns litterära epoker som har vandrandet eller resandet i blodet. Romantiken är typexemplet; den kan kanske klarast beskrivas som en rörelse bort mot det Andra. Romantikerna var längtans vandringsmän. Goethe, själv en stor resenär, skänkte oss i romanen Wilhelm Meisters läroår den lilla dikten Mignon, som inuti sig bär längtans och färdens djupaste essens. ”Känner du landet där citronerna blommar” börjar första strofen och slutraderna i densamma lyder: ”Dit! Ja, dit vill jag färdas med dig, min älskade.” Och Joseph von Eichendorffs novell Ur en dagdrivares levnad är kanske mer än allt annat en lovsång till den cirkulära färden - först resan bort mot okända horisonter och sedan färden hem till det älskade och kända. Allt drivet av en ljus längtan - eller av den avlägsna fanfaren från ett posthorn som manar till uppbrott.

Är det resande som föds ur en sådan här diffus längtan bort möjligen i första hand ett nordligt fenomen? Kanske sitter driften att resa i oss germaner sedan folkvandringstid. Eller är det årstidernas växlingar som sätter oss i rörelse? Eller spelar kanske olikheterna i ljusets gång över himlen under dygnet en roll för vem som lockas att dra på sig sjumilastövlarna och vem som inte känner en sådan böjelse? Landet kring ekvatorn föder nog inte samma längtan till fjärran platser som ett nordligt landskap med långa gryningar och skymningar. De horisontella solstrålarna visar oss vägen ut över jorden. De vertikala säger i stället: Stanna kvar, stanna kvar.

Resandet kan för resenären bli till ett sätt att närma sig en intuitiv förståelse av de stora förloppen, ett sätt att utforska världen, att på ett djupare vis ta nuet i besittning och att föra tidsskikten i livet närmare varandra. ”Dante visste att kärleken till Florens som floden Arnos vatten förmedlat till honom, var den som fått honom att känna att vårt fosterland är världen, såsom havet är det för fiskarna”, skriver Magris.

Resandet är också en bild för döendet eller snarare för transcendensen. När vi dör anträder vi den sista färden. Bruce Chatwins bok Drömspår är en resa i de australiensiska aboriginernas fotspår långt in i drömtiden. På den sista sidan låter Chatwin döendet bli till resans yttersta punkt. Han och hans färdkamrater har kommit fram till en plats bland röda klippor där tre döende män ligger på sängbottnar av ståltråd utan madrasser: ”De liknade närmast skelett. Deras skägg och hår var borta. En av dem var stark nog att kunna lyfta en arm, en annan att säga något.” Och den allra sista meningen i boken lyder: ”De visste vart de var på väg, log mot döden i skuggan av ett febergummiträd.”

Det finns resor som inte i första hand kan förknippas med riktningar eller vägar till platser; många gånger reser vi för att upptäcka något om livet och världen och kanske om oss själva och vårt innersta. Den tyska författarinnan Irina Liebmann skrev boken Letzten Sommer in Deutschland (Förra sommaren i Tyskland) bland annat för att komma det nya återförenade Tyskland och dess människor inpå livet. Hon börjar längst i öster i Lebus vid Oder. Hon säger att hon börjar där för att när hon läste ”om franker och slaver och sachsare, så fanns Lebus vid Oder med på kartorna redan år noll”. Textens form varierar mellan en nyckfullt rinnande fri vers, som ger läsaren en känsla av en luftig slingrande rörelse längs en tankens väg och mer kompakta stycken på något som skulle kunna kallas normalprosa, där Liebmann och läsaren stannar till och på olika sätt lär känna platserna och deras utseende, deras historia, människornas levnadsvanor. Hennes resväg går till en början genom småorter och städer i östra Tyskland. Hon besöker Hoyerswerda, den östtyska småstad som numera kanske är mest känd för raskravallerna som inträffade där i början av 1990-talet, fastän hon säger att hon egentligen inte vill dit. Medan hon funderar på hur hon ska göra, kommer hon att tänka på att författarinnan Brigitte Reimann levat just där under en del av sitt liv. Kring dessa två infallsvinklar vecklar hon sedan upp bilden av Hoyerswerda för läsaren.

Sträckningen av Liebmanns resa beskriver i grova drag en hackig krok från Oder i öster till Schaffhausen och Rhen i sydväst. Liebmann har en vag plan som hon följer på ett lite trevande sätt. Mycket handlar om möten med människor längs färdvägen; en del av det hon förmedlar till läsaren är ögonblicksintryck eller fria associationer kring dessa. En gång låter hon oss till exempel följa med på ett uppsluppet strövtåg längs gatorna i ett utkantsområde av Frankfurt/Oder: ”Gatorna var alla folktomma, körsbärsträden däremot fulla och grenarna hängde lågt, jag sträckte in handen bland dem och var nära att vidröra en kvinnas ansikte, hon skrek till av skräck, då ropade jag goddag!” Hon funderar under sin resa över städers utveckling och industriers faser av uppbyggnad och avveckling, på sagoväsen och historiska händelser och gestalter. Under färden tangerar hon lägret i Dachau, Walter Ulbricht, Wagner och kejsarinnan Sissi. Liebmann rör sig framåt och söker sin väg med hjälp av sin nyfikenhet och sina mentala känselspröt.

En annan reseroman från senare tid som fascinerat mig är Berlin-Moskau Eine Reise zu Fuß (Berlin-Moskva En resa till fots) av Wolfgang Büscher. Liksom Liebmann gör han någonstans i början av sin resa en anhalt vid soldatkyrkogården på höjderna vid Seelow i Oderlandet. Här dog omkring 50 000 man under ett slag alldeles i slutet av andra världskriget och överst på de flesta av gravstenarna står ordet ”okänd”. Liebmann skriver om slaget: ”Berlin skulle erövras den första maj. Det var Stalins order. Berlin måste till varje pris hållas, det var Hitlers order.” Och Büscher skriver: ”Pojkarna 1945 var inte ens tjugo, det var artonåringarnas slag, direkt från skolbänken.”

Målet för Büschers resa är Moskva, det säger redan titeln och denna talar också om att det är till fots han ska ta sig dit. Hans resa är ett slags kamp, han har satt upp ett mycket svårt mål som han inte alls kan vara säker på att han kommer att nå. Ett nyckeltema i boken är fenomenet ”öst”. Öst är inte bara ett väderstreck utan en egenskap, ett värdeomdöme, ett tillstånd. Büscher konstaterar att han under sin vandring passerar många östgränser - det finns till exempel ett antal östgränser inom Polen. Det som är eller snarare anser sig vara väster om öst vill stå för civilisation och ordning, kanske också för begriplighet och överskådlighet. ”I Vitryssland började det om från början. Naturligtvis, sade man där, kunde man inte jämföra den tidigare polska västra delen av landet med den östra delen som alltid varit rysk och så gick det vidare, öst räcktes från hand till hand längre och längre bort, från Berlin till Moskva. Till strax före Moskva för att vara exakt, för Moskva, det måste klargöras från början, Moskva är väst igen.” Büschers resa är också något av en förvandling - vandringsmannen fjärmar sig mer och mer från den person han var vid resans början. Vandrandet i sig ger resandet en ytterligare dimension - när man går till fots får man med sina sinnen del av sådant som bara ilar förbi bilisten eller tågresenären. Büscher talar på ett ställe om det vitryska landskapets monotoni: ”till vänster och höger tallskog, skog, skog, skog. Antagligen måste man flyga över det här eller åtminstone i bil susa förbi med hög fart för att finna något skrämmande i denna enformighet. Fotvandraren är alldeles för mycket en del av detta för att alls kunna urskilja det. När man flyger eller far fram på landsvägen så verkar landskapet som en stumfilm. Inget ljud, bara bild. När man går är det helt annorlunda. Landskapet är aldrig tyst, det luktar också och rädslan, både den lilla och den stora, är alldeles nära och konkreta. Hettan, hungern, ett djur, mötet med en obekant.”

Seelower Höhen blev också en station på en resa jag gjorde härom våren, en resa vars sträckning hade formen av en ojämnt tillyxad rektangel från Berlin till Berlin med hörnen Bautzen, Görlitz, Seelow och Berlin. En förmiddag stod jag och tittade ner över flacklandet från den ryska eller snarare sovjetiska militärkyrkogården och tänkte på Liebmanns bok och hur hon föreställde sig soldatmassorna nere på slätten dagen före det stora slaget. Jag försökte läsa texten på några av gravstenarna och antog med stöd av Büschers bok att den vanligast förekommande ryska bokstavskombinationen överst på stenen betyder ”okänd”.

Men Seelow hörde till slutetappen av min resa. Första målet var Bautzen eller närmare bestämt fängelserna där. Efter läsningen av Die Schleife an Stalins Bart (Rosetten i Stalins mustasch), Erika Riemanns biografi som skildrar en åttaårig fängelseodyssé, ville jag se ett sådant fängelse inifrån och jag ville försöka förstå åtminstone något av vad författarinnan varit med om där. Riemann hamnade 1945 som fjortonåring i ett stalinistiskt fängelse för att hon med sitt läppstift i ett ögonblick av övermod målat en rosett kring Stalins mustasch på det officiella porträttet i skolan. Till straff fick hon tillbringa hela sin ungdom i fängelser och läger - två av anhalterna på hennes pinoväg kom att bli det återanvända koncentrationslägret Sachsenhausen och kvinnofängelset i Bautzen. Så här skriver Riemann om den sista etappen av vägen till Bautzenfängelset:

”Är det så att ingen vill vara vittne till det som händer här? Egentligen borde det höras ett ramaskri över hela den lilla staden Bautzen, när ryssarna driver hundratals tyska kvinnor framför sig som boskap längs gatorna. Men ingen skriker, ingen ser, ingen sätter sig upp emot den här förnedrande behandlingen av människor.”

Utanför fängelset ”Bautzen II” möttes jag av en äldre herre, som skulle bli min guide. Herr Domschke, som själv suttit inspärrad i detta fängelse under ett par år, för att han en gång tillverkat flygblad mot det östtyska valsystemet, hade en portfölj med sig och ur den plockade han, när vi kommit in i byggnaden, upp en liten ask. Det var en ask för ”tandtvål” som hade en dubbel botten - i lönnfacket mellan bottnarna gömde han texter han skrev på minimala lappar med myrstil under tiden han satt fängslad. Texten på dessa lappar blev så småningom utgångspunkten för de böcker han kom att skriva om umbärandena i fängelset. Herr Domschke visade mig ”tigercellen” där han suttit isolerad på svältkost, under långa tider i fullständigt mörker. Två gånger under fängelsevistelsen hade han varit så nära döden att han ser det som ett under att han överlevde. Han berättade om andra som inte klarade det. Jag gick längs dunkla korridorer med gulaktiga väggar, in i cellerna och ut igen, jag synade de smala britsarna, toaletthinkarna och gallren, men det var något med alltsammans som inte ville stämma varken med Riemanns bok eller herr Domschkes berättelse. Jag grubblade på ett halvt omedvetet sätt över det och så plötsligt visste jag: det finns värme i fängelset i dag.

Att resa innebär ibland också att glömma eller i alla fall att snabbt byta från ett perspektiv till ett annat. På kvällen samma dag som jag besökte fängelset satt jag i den lilla sorbiska restaurangen Wjelbík i Bautzens centrum. Jag åt kokt potatis med linolja och kvarg och försökte få reda på vad det sorbiska egentligen har för betydelse i den här trakten. Bautzen är centrum för den katolska och kulturellt mest livaktiga delen av den sorbiska minoriteten. Staden, som är en liten pärla, är omgiven av en ringmur och den firade det här året sitt 1000-årsjubileum. Jag kom fram till att man inte kunde höra mycket sorbiska på gatorna i staden, det är mer i byarna omkring som språket fortfarande talas till vardags, fick jag veta. Sorbiska är ett slaviskt språk som har stora likheter med tjeckiskan och många sorber verkar känna sig speciellt förbundna med tjeckerna. Senare fick jag också höra om en annan sida av den sorbiska frågan här - under DDR-tiden var sorberna en privilegierad minoritet som en kompensation för att de tidigare förföljts under nazismen. Denna deras gynnade ställning hade ibland obehagliga följder för dem i trakten som inte var sorber. En äldre man berättade att det inte alltid varit lätt att vara tysk i det sorbiska området under den kommunistiska tiden, att man kunde ”få på käften” om man talade tyska på fel ställe eller vid fel tillfälle. Det som först verkat spännande och pittoreskt tedde sig vid närmare betraktande komplicerat och lite oroande. Ändå kunde jag inte låta bli att fascineras av de tvåspråkiga skyltarna som finns i hela den sorbiska bygden - Bautzen heter till exempel Budysin på sorbiska.

Någon gång under en resa kan det hända att man hamnar just där tid och rum valt att för en kort stund sammanstråla till ett stycke evighet, en stund då gränserna mellan människor faller. När jag lämnade Bautzen låg en sådan händelse strax framför mig. Utan att ana någonting for jag vidare till Görlitz-Zgorzelec, den tvehövdade staden som befinner sig på båda sidor om floden Neiße.

Den nya bron över Neiße mellan Görlitz och Zgorzelec är som en utsträckt hand mellan det gamla och det nya Europa. Där pågår, åtminstone dagtid, en ständig rörelse i båda riktningarna och man hör hela tiden både polska och tyska i vimlet.

Görlitz är sedan gammalt en knutpunkt och mötesplats. Här korsade en gång Via Regia - den öst-västliga handelsvägen från Galizien till Galicien - vägen mellan Östersjön och Adriatiska havet. I dag ligger den tyska staden Görlitz på floden Neißes västra sida och den polska staden Zgorzelec på den östra. Före 1945 var detta en stad. Under en period fanns det sju broar mellan de båda sidorna. Andra världskriget klippte av alla förbindelser och under kommunismen fanns det bara en - strängt bevakad - bro här. Sedan oktober 2004 finns också Altstadtbrücke, en bro för fotgängare som binder samman de centrala delarna av de båda städerna. Den kluvna staden är i färd att - om än med viss möda - växa ihop igen.

Jag tillbringade den första eftermiddagen med att vandra runt i Görlitz. Det finns de som säger att den här staden är Tysklands vackraste. Här finner man gotisk arkitektur, renässanshus och barockpalats alla vackert nyrestaurerade och uppmålade och varuhuset Karstadt är inrymt i en praktfull jugendbyggnad. Jag greps av skönheten, men fick samtidigt en känsla av att det var något som fattades. Jag sökte detta något i gatubilden, men till en början förgäves. Vad var det då som fattades? Jo, man möter nästan inga unga människor där och det är det som är stadens hemliga sår. Kanske kan det läkas när Zgorzelec och Görlitz på nytt blir ett, för Zgorzelec har en mycket ung befolkning.

Jag valde att övernatta på den polska sidan i Dom Turysty, som då - nu är det kanske annorlunda, saker händer snabbt här - var ett mycket enkelt övernattningsställe. Den första morgonen där vaknade jag tidigt. En flock duvor kuttrade högröstat alldeles utanför fönstret. Jag tittade ut och såg hur de knuffades och trängdes på fönsterbrädan snett emot; de såg griniga och härsklystna ut. Solen lyste över bakgården, över soptunnor och all möjlig bråte. Lika bra att gå upp. Jag drog hastigt på mig kläderna, tog handduken och necessären, vred om nyckeln och tassade ut i den fängelseaktiga, gulmålade korridoren för att leta efter tvättavdelningen. Duschandet blev både äventyrligt och iskallt, men snart låg proceduren bakom mig. Lättad småsprang jag nerför de många trapporna till frukostrummet som befinner sig på bottenvåningen. När jag kom in där var det tomt, men TV:n stod på. I rutan såg jag påven - men vad ung han är, tänkte jag, kanske sextio eller ännu yngre. En italiensk och en polsk röst lagrades om och om igen på varandra. Jag förstod och jag förstod inte. Från köket kom en flicka med långt brunt hår och ställde sig bakom en låg bardisk. Vi kom fram till att jag ville ha kaffe och inte te. ”Mleko”, tillade jag på försök. ”Milch”, sade hon vänligt. Jag gick och satte mig på en plats där jag kunde se TV:n. Flickan kom med min frukostbricka. Jag lade märke till att hon hade tårar i ögonen. Påven talade med en grupp människor i en trädgård. Vad ung han ser ut, tänkte jag igen. Och vacker - eller är det karismatisk man kallar det?

Efter frukosten gick jag ut. Det var fortfarande tidigt, men jag stötte på små grupper av folk här och där och människorna såg ut att undan för undan bli fler och fler. Många verkade vara på väg åt ett och samma håll. Jag märkte att jag också var på väg åt det hållet. Jag strök förbi den lilla kantinen, där jag kvällen innan ätit allt möjligt gott bland tvåmetersynglingar från östeuropeiska basketlag. Förbi taxistationen - några taxichaufförer stod i en klunga och rökte och pratade. På backens krön finns en kyrka. Genom en högtalaranläggning hörde man prästens röst långt utanför byggnaden. Vad många det är som går till kyrkan så här tidigt! Är det söndag? Ja! Jag följde strömmen upp till kyrkan. Vid ingången tvekade jag lite, men sedan klev jag in jag också. Det var fullt. Gamla, unga, alla verkade vara där. Framför mig stod en tonårskille med ring i örat och färgat hår. Vid min ena sida trängdes en familj med flera småbarn, en liten flicka sov med ena kinden hårt tryckt mot pappans axel. Mellan huvudena försökte jag se in i kyrkan. En bild av påven skymtade för ett ögonblick fram och uppe i ena hörnet av tavlan såg jag ett tunt svart band. Alla omkring mig föll nästan samtidigt ner på knä. Vad gör jag nu, tänkte jag. Två mycket gamla kvinnor hade mödosamt lagt sig på knä snett framför mig på stengolvet; jag anade smärtan i deras knän. Jag kröp hastigt ner på alla fyra jag också. Golvet var kallt, men människorna var mycket nära varandra. I den stunden var detta världens centrum och jag var plötsligt en annan. Min resa hade fört mig hela vägen till den plats där man just då kunde känna världens hjärtslag. Jag hade trätt över en existentiell tröskel och gått genom en osynlig port.

Porten vid gränsen mellan olika dimensioner är en ofta förekommande sinnebild i mytens värld. I många sagor leder den vindlande vägen till sist fram till just en port, en låst och förbommad port med gyllene beslag. Bakom denna port vid världens ände finns - för den som fått nyckeln - andra och vidare världar, där det gamla vetandet förvandlas till nya tvivel och ny undran, men också till förundran.