Man skulle kunna säga en hel del om Herta Müller som bara skulle låta som de vanliga grejerna – det skulle visserligen vara sant, men det skulle inte komma i närheten av det som gör henne till en så speciell och uppskattad författare.

Müller, född 1953, växte upp i en tysktalande bondby i västra Rumänien, i ett område som kallas Banatet. Det var en instängd plats i dubbel bemärkelse. Till böndernas traditionella tigande och strängt fördomsfulla livsföring (titta inte för mycket i spegeln, var inte för glad) kom att byborna hade sympatiserat med Hitler under kriget. Efter freden 1945 deporterades de tysktalande rumänerna, däribland Müllers mor, till sovjetiska arbetsläger under fem år. Allt detta var erfarenheter man inte kunde tala öppet om när Herta Müller växte upp.

Müller lämnade byn, flyttade in till staden, började studera och skriva, bara för att upptäcka att hon gått från ett litet fängelse till ett större: den rumänska diktaturen. Hon engagerade sig i en tyskspråkig litterär och politisk grupp, Aktionsgruppe Banat, och blev snart kontaktad av Ceausescus säkerhetstjänst Securitate, som ville ha information om hennes vänner i gruppen. När hon vägrade samarbeta med dem trakasserades och förhördes hon, och tvingades lämna Rumänien 1987. Hon emigrerade till Västtyskland, ett land där hennes språk hör hemma, men inte hon själv.

På grund av dessa erfarenheter har hennes författarskap kommit att handla om språk, tigande, minnen, svek och instängdhet. Som hon själv sade när hon besökte Sverige under Bokmässan 2008:

– Jag skriver om det som inte släpper taget om mig. Jag måste skriva om det, för att det inte har klarnat. Jag försöker återuppleva hur det var. Det håller mig fortfarande sysselsatt.

Samma saker – språk, tigande, minnen och så vidare – kunde förstås sägas om nästan vilken annan författare som helst. Men när andra författare, med tryggare bakgrund, vill ägna sig åt språket eller minnet är de tvungna att anstränga sig, att söka efter en problematik, efter något som ger friktion i deras arbete med språket eller minnet, och ibland kan läsaren få intrycket att de anstränger sig förgäves. Det intrycket får man inte hos Müller. Det som ger henne en egenartad röst är hennes allvar och hennes sätt att associera sig fram till det hon berättar. Hon kan börja i någon liten association eller något litet minne, av den där sorten som någon annan skulle ha borstat bort, som man borstar bort smulor från byxorna, nästan utan att märka det, för att det är för udda, för att det inte liknar något man har lärt sig ta på allvar. Men det som andra är vana att ignorera, det griper Müller tag i och börjar nysta sig bakåt, från en liten, privat association till ett större sammanhang, till den stämning som rådde i en by eller ett land där man inte kunde tala fritt.

Karaktäristiskt för henne är också de stora krav hon ställer på sig själv. Hos henne finns alltid ett starkt krav på att texten ska tala sanning. I essäboken Der Teufel sitzt im Spiegel skriver hon:

Innan jag skriver en mening betraktar meningen mig. Jag börjar skriva den när jag tror mig veta hur den ser ut. Men varje gång visar det sig att jag inte på långt när vet hur den ser ut när jag tror mig veta det. Jag måste söka och söka. Ständigt söka nya ord och nya ordföljder för att träffa det som meningen består av. För att sätta ihop meningen så som den ser sig själv.

Det är en lögn om jag inte skriver meningen så som den uppfattar sig själv. Lögnen förblir inte tyst. Det är en lögn som skriker. Det är som när man ser någonting och påstår sig se något annat. Det märker man själv, det märker framförallt meningen, och den visar det inte bara för mig, den visar det för alla som läser den, att den inte är sådan som den ser sig själv. Alla som kan läsa märker det.

Just därför, på grund av hennes allvar och hennes krav på ärlighet i skrivandet, har jag velat fråga henne hur hon ser på författarens ansvar. Vilket slags ansvar har en författare? Samhälleligt? Språkligt? Inget alls? Under författarkongressen Waltic i Stockholm förra sommaren fick jag tillfälle att ställa ett par frågor.

– Vilket slags ansvar kan man kräva av en författare?

– Jag skulle kräva ansvar av varje enskild människa, oavsett var i samhället han är verksam. Jag tror att om en författare inte tar något ansvar, då måste han ta konsekvenserna av det. Då är hans texter också utan ansvar. Det ser man till exempel ofta i diktaturer, att det finns litteratur som tar ansvar, och så finns det den andra sortens litteratur, som inte tar ansvar. Sedan finns det ju också beställningskonst, där man skriver på uppdrag av diktaturen. Det vet man, och det kommer alltid att finnas med i diskussionen, som när man i Tyskland till exempel talar om Gottfried Benn, en storartad lyriker, men en tid gjorde han gemensam sak med nazisterna. Eller Cioran från Frankrike, med den rumänska fascismen. Det kan ofta vara storartade författare, men i deras biografier finns ett mycket mörkt avsnitt.

Många författare har till och med skrivit flera sorters litteratur, och ibland är författarna rent av flera personer. Det finns författare som, i en diktatur, till exempel Rumänien under fascismen, på antonescutiden, eller under nazismen om de är tyskspråkiga, skrivit dikter och hyllat diktaturen. Och sedan var den tiden över och då kom stalinismen. Då har de tagit sig ett annat namn, en pseudonym, för med det namnet kunde man inte fortsätta, och sedan har de skrivit stalinistiska dikter. Och sedan stod stalinismen inte så högt i kurs längre, då har de återigen tagit sig ett annat namn och skrivit poststalinistiska, ceausescuvänliga dikter. En tredubbling av samma person. Det finns de vansinnigaste saker.

– Under de här dagarna på Waltic har det pratats en hel del om språket på de seminarier jag besökt. När vi talar om litteratur pratar vi nuförtiden alltid om språket, för att vi just nu inte har något annat sätt att tala om litteratur. Att prata om språket har blivit vårt sätt att tala allvar om litteraturen – tidigare skulle man kanske ha pratat om moral, idéer, stil eller nyskapande, men vi pratar om språket. Är det risk att vi ger språket en överdrivet stor betydelse?

– Språket finns inte. Språket som sådant, ensamt, finns inte. Språket är det som sägs, det som görs eller inte görs, eller det som inte får göras. Språket följer ju alltid med något annat. För sig, ensamt, finns inte språket för mig, inte i litteraturen heller. Det är alltid det som jag vill säga, det som jag beroende på situationen försöker säga, som blir språket, och som måste bli det.

Men skrivandet tror jag blir något konstgjort för mig – någon frågade tidigare [på tal om de självupplevda förhören i romanen Idag hade jag helst inte träffat mig själv] hur jag skriver ner ett förhör – för att skrivandet är ett annat yrke än det upplevda. Jag måste träda ut ur det upplevda och in i språket, för på papperet har jag bara språket, och det är en annan sorts verksamhet. Jag måste arrangera språket på ett fullständigt konstlat sätt, så att det kan komma verkligheten en liten bit närmare, eftersom de inte förhåller sig ett till ett. På det sättet har jag hittat på varje förhör, eftersom det inte gick annorlunda. Jag har alltså inte satt mig och skrivit ner ett förhör, det går inte. Utifrån många olika förhör har jag hittat på varje förhör i boken. Men jag skulle också hitta på varje spårvagnsresa, för det är språket som för talan när man skriver och inte livet. Det är ju överhuvudtaget det som driver en när man skriver, att man lever i språket och inte längre… Man har upplevt något, och för att språket nu ska uppleva samma sak tvingar man språket att uppleva det, för att man inte kan göra annat.

*

Herta Müller debuterade med novellsamlingen Niederungen, utgiven i Rumänien 1982 och i en ocensurerad utgåva i Västtyskland 1984. Efter de första böckernas korta prosatexter har hon huvudsakligen skrivit romaner och essäer. Niederungen kom på svenska 1985 som Flackland och sedan dess har hon blivit flitigt översatt. Åtta titlar finns på svenska, alla utom den första översatta av Karin Löfdahl; den senaste är romanen Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv (2007). Hennes senaste böcker är Die blassen Herren mit den Mokkatassen, en samling dikter gjorda av tidningscollage (2005), och essäsamlingen Der König verneigt sich und tötet (2003), i svensk översättning Kungen bugar och dödar (2005).

Herta Müller arbetar för närvarande på en bok om de sovjetiska arbetslägren, påbörjad tillsammans med författaren Oskar Pastior. Pastior, liksom Müllers mor, deporterades med övriga rumänientyskar till arbetsläger i Sovjet efter kriget. Pastior avled 2006 och Müller slutför nu boken på egen hand.

Länk till en text om detta romanprojekt.