Här följer nu det andra avsnittet i Salongens ekmaninspirerade novemberserie. Det finns fortfarande utrymme för fler texter och kommentarer har vi naturligtvis ingenting emot. (BZ)

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Känner någon till det gamla loppspelet? Med hjälp av en eurostor plätt försöker man knäppa eller sprätta in andra centstora olikfärgade plättar i en plastbägare. Någon strategi eller struktur i spelet finns inte  och resultatet blir endast en kopp fylld med olikfärgade plättar och en viss tillfredsställelse över att man träffade rätt. Så ungefär fungerar också den här krönikan som helt ostrukturerat ägnar sig åt några hugskott, idéer och tankesprång fasthållna med hjälp av anteckningar, understrykningar, notiser och utropstecken i marginalen av en bok. Vi har nog aldrig skrivit så mycket (med blyertspenna) i någon bok som i Kerstin Ekmans Herrarna i skogen. 

Det sköna med att läsa Ekman är att hon överskattar intelligens och beläsenhet hos sin publik. Hon tar det som självklart att man kan följa  med i hennes associationer, att man läst de böcker hon refererar till, att man är insatt i  svensk, fransk och allmäneuropeisk historia, att man följer aktuell debatt om skogs- och näringspolitik. John Bauer, Janne Vängman, Hertigen av Foix, Charles Emil Hagdahl, Schering Rosenhane, Walter von der Vogelweide, la Dame à la Licorne, avdelningschefen vid Skogsstyrelsen Nils-Erik  Nilsson, Vargen i Guévaudan, Cervantes och Jan Guillou skymtar förbi mellan träden i Ekmans skog. Läsaren fylls av igenkännandets glädje. Många gånger vet vi inte vad hon talar om, någon enstaka gång kan vi slå henne på fingrarna. Kerstin Ekman tror att vi är mycket smartare än vad vi i verkligheten är och det känns skönt. Ovanligt också.

Nu börjar vi spelet. I bokens första avdelning “Dilemmat” berättar Ekman om hur äganderätt till skogen stiftades redan i Magnus Erikssons allmänna landslag bl.a. genom att reglera svinbetet i lövskogarna och hur Gustav Vasa exproprierade stora skogsområden och tog ut en s.k. “ollongäld” genom att dra in vart femte svin till kronan. Gustav var alltså en föregångsman även på det nyliberala området genom att ta ut en s.k. flat tax. Dock berättar Ekman  inte att vissa av dessa bestämmelser fortfarande är gällande lag i Sverige. Så t.ex. Byggningabalkens tolfte kapitel, utfärdat 1736-01-23,  med rubriken “Huru svin må i ollonskog släppas”.

Ekman gillar defintivt inte en namngiven avdelningschef vid Skogstyrelsen. Boken personregister innehåller fem referenser till denne, nästan lika många som till Caesar och den heliga Birgitta och betydligt fler än till Sara Lidman, Nietzsche och Astrid Lindgren. Skogen är ett utnött begrepp säger avdelningschefen enligt Ekman ( 2 gånger) och hon ser för sitt inre öga denne byråkrat när han “humoristiskt skrockande” menar att “det är ju synd att arter dör ut men befolkningen sitter ju i alla fall och tittar på sportprogram i teve.” Hon kunde ha citerat Alf Henrikson som också betraktat en hänsynslös avverkning:

Det ledde en stig mellan ekar och hägg från vår dörr
till nattvioler och slåttergubbar i hagen.
Om du visste, mitt barn, vad här var vackert förr,
innan vi fick den nya skogsvårdslagen.

Vi går vidare, längre in i skogen. Kerstin Ekman väjer inte för det brutala. “Naturen” åstadkommer varbildningar i sår och sprider fågelinfluensa. Men oftast är det människan som står för brutaliteten.  Men när vi skriver detta gör vi oss naturligtvis skyldiga till ett ohistoriskt tänkesätt, vi betraktar gångna tider genom tredje årtusendets läsglasögon.

 Ekman skriver t.ex. om snarning av småfåglar.  Det var ett enkelt fångstsätt, kunde utövas av “halvvuxna barn och till och med av käringar.” Vi citerar: “Snarorna gjordes av hästtagel och fästes vid en kvist i båge på trädstammen. Man hängde upp bärklasar att locka med….Det var sannerligen en dödens trädgård för nötskrikor, sidensvansar och domherrar.” Än i dag lär man jaga ripor på detta sätt i det grymma Västerbotten. Här passar det att citera Anthelme Brillat-Savarin i Physiologie du goût  (1826), en av de böcker vi skulle ta med oss till den legendariska öde ön. Vi gör det i H. Carlheim-Gyllenskölds briljanta översättning (1963):

Bland kramsfåglarna intar fikonätaren utan gensägelse första rangen. Han blir fet minst lika hastigt som rödhaken eller ortolansparven, och naturen har givit honom en så utsökt, egendomlig doft, att alla smakens krafter därav väcks, mättas och lyckliggörs….Det finns inte många människor som förstår konsten att äta kramsfågel. Jag skall här meddela hur det bör göras, enligt en metod, som jag fått i djupaste förtroende av kaniken Charcot,…Man fattar en liten frodig kramsfågel vid näbbet, beströr den med en nypa salt, tar bort krävan, sticker den behändigt in i munnen, biter av nära intill fingrarna, och tuggar sedan med liv och lust. Härvid uppkommer en så ymnig saft, att hela munnen fylls av den, och man erfar en njutning, om vilken den stora hopen ej har en aning.

Fikonätaren är i Sverige känd under det opoetiska, för att inte säga oaptitliga,  namnet Mindre flugsnappare   (Ficedula parva). Och tankarna går naturligtvis till den sympatiskaste av fågelfängare, nämligen Papageno: Ein Netz für Mädchen möchte ich.;Ich fing sie dutzendweis´  für mich.

Men Ekman väjer inte för större villebråd. Älgar och älgjakt går, om vi säger så, som en röd tråd genom Herrarna i skogen.  “Söndag eftermiddag. Det är delning nu efter en veckas  jakt. Åtta vuxna djur och fem kalvar är skjutna. Jag skall ta vara på vår lott senare idag.”  Hon berör dock inte sin egen fina älgjaktskildring i deckaren Dödsklockan från 1963. Inte nog med att den norrländska landsbygden där skildras med förödande realism, trots att det är en deckare förekommer inga frånskilda poliser med magbesvär och upproriska tonårsdöttrar, ej heller journalister som inte kan skilja på jobb och privatliv och inga helknäppa frikyrkopastorer. Däremot berättar hon med stor förståelse om riksdagsmannen J.R. Sundström från Stigsjö (bondeförbundet antar vi) som gjorde stor succé med sina böcker om tjuvskytten Janne Wängman. “Ja’ ä’ inte dö’ än, sa Janne Wängman” var ett bevingat uttryck i vår alltför avlägsna ungdom men då alltid citerat med bitande förakt eftersom Sundströms böcker  framstod som urtypen för vulgär och obildad folklighet för finniga gymnasister som just börjat nafsa på kunskapens äpplen. Utan att upphöja Janne Wängmanböckerna till stor litteratur förstår man genast av Ekmans framställning hur naiv och aningslös den uppfattningen var.

När Karlfeldt i Svarte Rudolf diktar: “Jag är en högkrönt bröllopsälg; bland rönn i Munga vret”  (kan man skriva vad som helst och ändå få Nobelpriset?)  har Ekman sin tolkning klar: “Den manliga brunsten fick sitt oförtäckta uttryck i älgens gestalt när Karlfeldt i ’Fridolins lustgård’ skrev om älgtjuren.”  Det var väl det vi trodde.

Nu kan man ju tycka att det är grymt att jaga och förtära såväl dessa ståtliga djur som de ovannämnda kramsfåglarna. Men eftersom det är så gott  erinrar vi oss Charles Emil Hagdahls observation att  “man har kallat det en  afskyvärd grymhet att icke hafva medlidande med dessa …. Men skulle man hafva medlidande med hela verlden, finge man ju icke äta upp någon alls.”

Kerstin Ekman stannar dock inte i de svenska skogarna utan tar oss också med till Walter von der Vogelweides lindskogar, ädellövskogen runt La Dame à la Licorne  och den dystra Teutoburgerskogen där de barbariska germanerna krossade romarna under överbefälhavaren Varus.  Hertigen av Foix, Gaston Phoebus, i vars hertigdöme de grymma striderna mot de albigensiska heretikerna ägt rum några decennier tidigare,  Saxo Grammaticus, Occam och Montaigne uppträder sida vid sida med Wyatt Earp och Ulrica Messing. Bara att läsa personregistret är en fröjd även om vi sätter ett frågetecken för identifikationen av Skogekär Bergbo.

Men dessa mossgröna, ollonbruna, flugsvampsröda och fingersvampsgula loppspelsplättar räcker bara till en bottenskyla i bägaren. Men vi får avbryta spelet där. Nu får vi det litet krångligt med metaforerna, kanske ett tecken på att vi hamnat i villskoga vånda. Men trots all läslust och upptäckarglädje blir vi förstämda av Ekmans slutackord: “Vi är snart vid stigens slut. Nu måste vi vända…Det som var grön skog på kartan var i verkligheten ett stort hygge med djupa sår efter avverkningsmaskinerna. Aldrig skulle prästerna … kunna utmåla ett värre helvete än detta.” Kerstin Ekman uppmanar oss att vara rädda om hennes fragment av skogsriket “för de är de enda som återstår.” Men ett värre hot än de avverkningsmaskiner som plöjt sönder Kerstin Ekmans promenadstigar kommer i dagens läge från sublimare och mera smygande faror under namn som “effektiviseringar av planeringsprocessen”  eller tillsättande av utredningar om avverkning i “fjällnära och svårföryngrad skog.” Skogen är mer hotad än någonsin. Till slut  blir det nog ett helvete än värre än både prästernas och Ekmans.