Les Chiens et les Loups skulle kunna ses som en del av Irène Némirovskys andliga testamente. Den andra delen skulle då vara den ofullbordade Suite française (svensk titel Storm över Frankrike), som handlar om det Frankrike som flyr söderut framför de invaderande tyska trupperna 1940. Genom ett landskap där åkrarna böljar och byarna dignar under frukträdens blom drar en karavan av kreti och pleti, borgare och småfolk, lyxbilar med chaufförer och trashankar med allt i en enkel resväska av papp. Människor blandas som blomblad för vinden, förs bort av den storm som är invasionen. Och över dem vilar samtidigt en sällsam feststämning, som om de allesammans dansade, men på en möjlig avgrunds rand.

Men det var inte det jag skulle tala om här, utan om romanen Les Chiens et les Loups, Hundar och Vargar.
För om Némirovsky skriver på franska och ofta om fransmän, så är hennes bakgrund att hon är rysk judinna och egentligen på flykt alltsedan den ryska revolutionen.
I Hundar och Vargar är det dessa judars öde som står i centrum för berättelsen. Inte den rika (judiska sekulariserade) överklass hon själv tillhörde utan något som närmare måste betecknas som Juden, i verkligheten men också i myterna och i litteraturen. Den vandrande juden tycks ha en av sina uttolkare i Némirovsky. Och när jag skriver det här får man också ha i minnet att den stora delen av Némirovskys produktion tillkommer under trettiotalet.

Romanen skrevs på den franska landsbygden under tyskarnas ockupation och publicerades inte förrän 1947, postumt, då författarinnan redan hade dött i Auschwitz. Den skrevs alltså i ett sammanhang då författarinnan hade förstått att hon var dödsdömd, åtminstone om hon stannade i Europa. Man skulle kunna föreställa sig en svartare bild än den hon trots allt målar upp här.
Romanen ter sig för mig som en flykt undan det egna ödet in i saga och dikt.
Bokens huvudperson är den lilla flickan Ada Sinner som blir moderlös vid födseln och som växer upp med sin pappa i gettot i en ukrainsk stad. Hon följer sin pappa i hans ändlösa vandringar av dörrknackeri, han säljer det han får tag i, sidentyger som bara är lite vattenskadade, russin från Smyrna, mattor. Och Ada tultar alltså med på korta ben, inlindad i sjalar.
Pappans blick på henne är full av kärlek och han är bekymrad över att hon växer upp utan en mor.
Så flyttar pappans svägerska in med sina två barn eftersom hon blivit änka. Barnen, Lilla och Ben blir som syskon för Ada. Deras mamma är aldrig förtjust i henne, hon bryr sig bara om sin egen dotter som ser ut att bli en skönhet.
Ben och Ada växer upp tillsammans och skapar en hemlig värld där sagor och berättelser blir lika viktiga beståndsdelar som deras egen verklighet. Kanske viktigare.
En natt då de fortfarande är små rycker Adas pappa upp dem ur sömnen och för dem snabbt upp i ett av husets vindskupor där han gömmer dem och låser in dem.
Nedanför i den del av staden som kallas den låga staden, gettot, pågår en pogrom.
Barnen fryser och är hungriga men lyckas snart leka att de i själva verket är med om ett skeppsbrott, och så blir den i egentligen livshotande situtionen spännande och rolig istället. Just här tycker jag mig se en tydlig bild av Némirovskys skapande, den egna berättelsen/leken som starkare än den omgivande hotfulla verkligheten.
Tidigt i berättelsen introduceras också Harry, en “kusin” i en rik del av släkten Sinner. Harry liknar till utseendet Ben, men är outsägligt rik och bortklemad av sin mor och sina mostrar.
Ada väver livet igenom drömmar om Harry som om han representerade en bättre variant av henne själv och “brodern” Ben. Trots det gifter hon sig med Ben, mest för att komma hemifrån.
Adas, Bens och Harrys öden kommer senare att tvinnas tätare samman då de alla, av olika anledningar återförenas i Frankrike. Här kan man kanske också understryka att släkten, som är stor och har både utfattiga och stormrika grenar, heter Sinner, engelskans ord för syndare.

Harry i sin tur har gift sig med en fransyska som av beskrivningen att döma mest ser ut som Catherine Deneuve. Urtypen för den svala eleganta fransyskan. Han är även arvtagaren till den Sinnerska koncernen, men än är de gamla judeonklarna inte ur vägen.

När Harry får se en av Adas små tavlor föreställande den ryska stad de en gång i tiden levde i som barn, väcks hans längtan, oklart efter vad, så stark är den. Då de senare möts blir deras återförening oundviklig.
Här handlar det om Öde, om att man aldrig undkommer det arv man en gång utrustats med. Den blonda fransyskan och den omöjlige men på sitt sätt trogne Ben får lämna scenen.
Samtidigt framstår det nya förhållandet som fullkomligt omöjligt. Ada går knappt att ha i möblerade rum, hon trivs bäst ensam och med stafflit framför sig, i sina egna bilders värld. Harry är en blivande finansman och måste, enligt konvenansens alla regler, ha en representativ hustru.

Hur det slutar ska man väl inte avslöja, men ett par vändor i intrigens säkra labyrint återstår innan vi är ute på andra sidan berättelsen.

Kvar på näthinnan blir ett antal bilder tecknade med Némirovskys vanliga skärpa, talande detaljer, ljus och stämningar lever kvar långt efter läsningen inom läsaren.
Så vad har man fått se och känna? Ljuset över både getto och patriciervillor i Kiev. Flyktingens öde och tankar, men också just Ödet.
Hur den östeuropeiske juden är och förblir just östeuropeisk jude, vart han eller hon än hamnar.