”Hundar och vargar” (”Les chiens e les loups” som jag har läst i den tyska versionen ”Die Hunde und die Wölfe”) är en sådan där roman som man nästan motståndslöst glider rakt igenom och ändå lämnar den spår. Språket är så välsvarvat att det är en fröjd att bara läsa själva orden och meningarna också bortom sammanhangen. Vissa suggestiva formuleringar verkar inom sig bära fröet till alldeles egna ännu oberättade berättelser. Som den här:

Gamlingarnas närvaro verkade som ett narkotikum; deras långsamma rörelser, deras avmätta ord spred ett slags förtrollning kring sig.

Eller den här:

Barnet delade med sin mor det som tillhörde det: sömnens gåva, ovetandets gåva och kanske glömskans.

Om man backar ut ur romanens handlingsväv och försöker betrakta den på håll, på riktigt långt håll, kan man se att den handlar om vad det är att vara jude eller judinna i den här världen. Just detta och egentligen ingenting annat. Vad är det då att vara jude i världen enligt Irène Némirovsky? Det är att vara utanför och därför både svagare och starkare än andra - svagare för att man inte hör till och starkare för att man vet om att man inte gör det och därför ständigt är beredd till kamp. Det judiska livet är en kamp för att till varje pris nå toppen, bli rikast, få störst inflytande, för alternativet, det enda, är botten, gettot, smutsen, pariatillvaron. Pengar är livsviktigt:

Att ha pengar var bra för alla, men för juden var det lika viktigt som vatten, som luft. Hur leva utan pengar? Hur betala mutorna? Hur få in barnen i skolan när procentsatsen var överskriden? Hur få tillåtelse att gå hit eller dit, att sälja det ena eller andra?

I den här romanen är också de allra framgångsrikaste judarna i sitt inre ständigt jagade av skräcken för fallet tillbaka ner i avgrunden och när en rik jude ser en fattig jude, ser eller åtminstone anar han ofelbart sig själv som fattig:

De här uthungrade barnen dök upp som en evig maning framför de rika judarna, som ett otäckt, skamligt minne av det som de själva en gång varit eller som de hade kunnat vara. Ingen vågade tänka: ”Och som de en dag skulle kunna bli igen”.

Händelseförloppet tar sin början i Kiev, en stad som särskilt enligt judarna där egentligen är tre, de rikas, medelklassens och de fattigas, fast Némirovsky gör klarare skillnader, hon talar om staden nästan som Dante när han delar in världen eller människorna i ”Divina Commedia”: paradiso, purgatorio och inferno. Så här börjar beskrivningen av de fattigas stadsdelar:

I den undre staden, vid floden, levde slöddret, judarna som man inte umgicks med, de små hantverkarna, de som hyrde sjaskiga små butiker, lösdrivarna, horder av barn, som vältrade sig i gyttjan, bara talade jiddisch och var klädda i trasiga skjortor och jättestora mössor på långa svarta lockar och spinkiga halsar.

När jag läser om den här dunkla förkomna nedre staden som med flottiga händer klamrar sig fast vid flodkanten, tänker jag på en stadskildring jag läste för inte så länge sedan: Artur Klinaus ”Minsk - drömmarnas solstad” (”Minsk - Sonnenstadt der Träume”). Den gamla stadsdelen Njamiha, som fått sitt namn av floden som flyter igenom den, påminner mycket om det Flodkiev Némirovsky låter oss komma in i - de trånga gränderna, de flagnade husfasaderna, de många fattigt klädda barnen. Och när jag tänker på att Njamiha, på litauiska Nemiga, betyder ”sömnlösheten”, så förs i min tanke de båda städerna eller stadsdelarna ännu närmare varandra, för inte finns det någon ro i Némirovskys undre stad och floden drar också här på ett olyckbådande sätt allting nedåt.

Némirovskys skildring av staden Kiev för också mina tankar till Isaac Babels ”Berättelser från Odessa”. Också där finns de tydliga kontrasterna mellan de fattigas dunkla kvarter och de rikas, särskilt de rika judarnas, extravaganta värld. Så här kan denna rikedomens sfär se ut i ”Hundarna och vargarna”:

[Hon betraktade] de röda förhängenas tunga tyger, stolarna med hög ryggstöd av damast och ebenholz, de ljust krämfärgade väggarna som underströk färgprakten, mattans dunkla purpur, möblernas svarta trä, silverserviserna i buffén.

Och så här människorna som vistas i dessa miljöer:

Två av dessa kvinnor bar morgonrockar av spets och trots den tidiga timmen stora diamanter i öronen. Det var Harrys mor och en gift moster. De var feta, tunga med vit hud och svart hår som var friserat i glänsande lockar på båda sidor om pannan. De var i full blom som tjocka vita pioner.

Hos Babel ser den rika miljön och dess kvinnor ut så här:

Odessadamerna spelade poker på verandan. Vid ena bordsändan puttrade en smal samovar med elfenbenshandtag. Kortspelerskorna och läckergommarna, slarviga modelejoninnor och hemliga utsväverskor med parfymerat linne och yppiga länder, fläktade sig med svarta solfjädrar och sköt fram guldmynt. Genom vildvinsrankornas stängsel trängde solen in till dem. Dess eldcirkel var jättelik. Kopparglans tyngde kvinnornas svarta hår. Solnedgångens gnistor flög över deras briljanter som hängts upp överallt - i fördjupningen mellan de utflytande brösten, i de målade örsnibbarna, på de matt blånande, uppsvällda fingrarna.

Både i Némirovskys Kiev och i Babels Odessa finns för den judiska befolkningen hela tiden hotet om pogromerna, ett hot som ibland ter sig avlägset men som då och då kommer helt nära och blir verklighet. En pogromnatt i huvudpersonen Adas barndom tillbringar hon och hennes kusin Ben ensamma på en vind gömda i en koffert. På morgonen efter den natten möter Ada sitt livs stora och enda kärlek. Hon och Ben knackar på hos sina rika släktingar i den övre staden för att komma undan våldet på gatorna och när de träder eller snarare slinker in i huset, får Ada i salongen se en pojke klädd i en plommonblå sidenmorgonrock. Hon förälskar sig inom loppet av några ögonblick, men hennes kärlek blir samtidigt en strävan upp ur armodet.

”Harry… Harry… Harry…”
Hon genomströmmades av samma känsla av ljuv nästan smärtsam lust, antingen hon betraktade himlen eller det vackra huset. Detta obekanta namn, detta främmande namn med den förnäma märkliga klangen formades på hennes läppar som en kyss.

Första gången vi möter Ada i boken är hon en mycket liten - moderlös - flicka som tappert travar på bredvid sin far på hans ”affärsvandringar” mellan Kievs himmel och helvete:

Ada, knappast mer en än baby, följde ibland med sin far på hans turer, en mager liten man med sorgsna ögon, som älskade henne och fann en tröst i att hålla hennes hand. För hennes skull saktade han ner stegen; omtänksamt böjde han sig ner mot henne; han rättade till den tjocka grå yllesjalen som var lindad om hennes gamla kappa och den bruna sammetsmössan med öronlappar; han höll sin hand framför hennes mun när vintervinden ven.

Kanske är det här den enda scenen i boken där Ada möts med verklig ömhet och en kärlek som inte ställer några krav.

Strax före mitten av romanen - i maj 1914 - lämnar Ada, hennes tant Rhaissa, hennes kusiner Lilla och Ben och franskläraren Madame Mimi Kiev för ett nytt och lika osäkert liv i Paris. Fadern Israel blir kvar och under de första åren skickar han pengar till sin familj, men sedan sköljer den ryska revolutionen över honom och tar allt, både livet och pengarna.

Titeln då? Vilka är hundarna och vargarna i den här boken? Vi får återvända till vad det är att vara jude i den här romanen. Hundarna är de rika som inte längre ständigt står på pass, som förlorat sin vildhet och sin kampinstinkt. Vargarna är de fattiga som slåss för att ta jätteklivet från botten till toppen, från inferno till paradiso, i ett enda fruktansvärt på-liv-och-död-språng. När hund och varg möts, också i människor vilka som individer är helt okända för varandra, vet båda vem de har framför sig.

Ett märkligt stråk som löper genom romanen är det envisa registrerandet av den typiskt judiska fysionomin. En skarp, obarmhärtig och samtidigt intill förhäxning fascinerad blick följer linjer och färger och rörelser hos de olika romangestalterna. Barnens stora svarta ögon, magra långa halsar, svarta lockar och tunna ben, de mogna kvinnornas feta juvelbesatta kroppar, deras tunga ögonlock över mörka ögon, de stora krokiga näsorna, särskilt hos de äldre männen, den gulaktiga ansiktsfärgen - allt detta blir till detaljerna i en bild av den judiska människans främlingskap i världen. Bara hos Thomas Mann har jag tidigare mött med den här manin att söka människans öde i anletsdragen, i mörka ringar under ögonen, i en blodådra som skimrar igenom tinningshuden. Också han finner utanförskapets särmärken i ansiktena han beskriver, men hos honom är det inte juden som är utestängd och märkt av ödet utan konstnärssjälen - Hanno Buddenbrook, Tonio Kröger och många till.

Kanske kan man se en annan likhet med Thomas Mann och då särskilt med ”Buddenbrooks”. Den romanen handlar ju på ett plan om ett rikt handelshus’ undergång. I slutet av Némirovskys roman störtar familjen Sinners handelsimperium mot katastrofen. Skillnaden består i att förfallet i ”Buddenbrooks” kom först ”efter tre-fyra generationer” utan att det under uppgångens tid funnits någon tanke på ett kommande förfall. När det gäller det judiska handelshuset fanns undergången eller tanken på en undergång med redan från början.

Om vi kastar en blick på själva förloppen i boken igen, ser vi att åren i Paris för Ada innebär nöd, hård kamp - hon tar sig fram som konstnär och hennes tavlor tar ibland märkliga vägar - men också lycka. Hon gifter sig med en man hon inte älskar - sin ”bror” från barndomen och kofferten - men får sedan ändå den man hon alltid älskat, tills den fattige juden drar den rike juden (eller i alla fall kvinnan vid hans sida) över kanten ner i avgrunden. Vargen och hunden igen.

I början av bokens sista kapitel möter vi Ada på flykt på nytt, ensam i ”ett litet östeuropeiskt land”. Hon lever i en nordlig ganska stor stad som delas av en flod, som människorna åker skridskor på. Är det kanske Riga och Daugava? Flickorna hon målar är så blonda, så blonda.