Här fortsätter förra veckans essä som Elfriede Jelinek skrivit om Ingeborg Bachmann.

Dessa fruktansvärda skilsmässor. Männen kan inte låta det de inte kan älska leva vidare, och det de älskar bara för en kort tid. Ingeborg Bachmannn vet att män upplever det de kallar kärlek i bästa fall som något utifrån kommande, kanske till och med angenämt, möjligen som deras sätt att försonas med världen, som tillfälligt lyckad normalisering efter tider av isolering, ensamhet, som mannen kan klara av i egenskap av medlem i den normbildande kasten, i motsats till kvinnor. I konsten är kärlek åtminstone möjlig att meddela. Men mellan jaget och den älskade finns ingen kommunikation. Där hon är, kan han aldrig vara, och tvärtom. "För henne är det något oerhört när telefonen ringer, för honom är det ett vanligt telefonsamtal" (ur en intervju). Och: "När erkännandet var över, blev jag dömd till att älska; skulle jag en dag släppas fri ur kärleken, fick jag återvända till vattnet, detta element där ingen bygger sig ett näste, sätter upp ett tak, täcker över sig med en presenning. Att inte vara någonstans, att inte stanna någonstans" (ur Undine går). Kvinnan älskar så utomordentligt att ingenting kan motsvara denna kärlek. Det som för mannen är en episod är för henne "transformatorn som förändrar världen, som gör världen vacker" (ur en intervju).

Hos Kafka lider männen kanske mer än kvinnorna och har en ringare motståndskraft. Men kvinnorna lider alltid utan skuld, alltså inte på så sätt att de "inte kan rå för det", utan i den mest egentliga meningen, som dock åter utmynnar i att "inte kunna rå för det" (ur Kafkas "Briefe an Milena"). Hos Bachmann lider männen ibland, men kvinnorna kan inte annat än att lida. Efter dessa sprickor som breder ut sig i de bachmannska kvinnornas liv (denna "spricka i centrum" hos Virginia Woolf), sedan deras kön "slitits ur" dem (Der Fall Franza), sedan man slaktat deras liv (den unge diktaren Toni Marek i Requiem für Fanny Goldmann: "Han hade rensat henne på inälvor, gjort blodkorv och stek och allt möjligt av henne, hon hade blivit slaktad på 386 sidor i en bok". Något liknande ska också ha hänt personen Ingeborg Bachmann), återstår bara intet, det svarta hålet.

Kvinnan är det andra, mannen är normen. Han har sin plats och han fungerar, producerandes ideologier. Kvinnan har ingen plats. Med blicken hos den språklöse invandraren, en främmande planets invånare, ett barn som ännu inte inlemmats (lemmats), ser kvinnan utifrån in i verkligheten, som hon inte tillhör. Så är hon dömd till att uttala sanningen och inte det vackra skenet. "Människan klarar av sanningen", säger Ingeborg Bachmann. Diktarinnans utgångspunkt är Kärnten, det österrikiska förbundsland som likt en katapult redan slungat ut fler diktare och tänkare. Platslösheten måste också nämnas. Inte hemlösheten, för ordet hem (Heimat), är redan upptaget, det idisslas gärna njutningsfullt (som på en vinmässa) av dem - med säkerhet rent tyska Kärntnare - som bär den oförstörbara, förevigande, osynliga getskäggshatten som en helgongloria runt huvudet, medan de vid det årliga litterära Bachmannprisets ceremoni ställer pristagarinnan den så kallade menings-frågan. Kärnten, förbundslandet som fortfarande förvägrar sina slovenska medborgare deras rättigheter.

Den avlidne förbundskanslern Bruno Kreisky sade en gång, att han i Kärnten upplevt den största Nazi-demonstrationen efter kriget. Ingeborg Bachmann upplevde i Klagenfurt Hitlertruppernas inmarsch som den största katastrofen, det "fruktansvärda" drivet till sin spets, som en "alltför tidig smärta" som hon sedan "i denna styrka inte upplevt senare i livet". Hon upplevde detta enorma inte bara människo- utan även  kulturförintelsemaskineri och det brutala "rytandet, sjungandet, marscherandet" som första yttranden av dödsångest. Det som diktarinnan försökt rädda ur denna förstörda kultur, ur den "okultur" som följde, är sin tunga. En av de få räddade österrikiska tungor, som svarat på den förhärdade provinsialismen hos "Musikantenstadln" med underbar världsvana, lite påminner det om Djuna Barnes. Som invånare i ett gränsland, med grannspråken italienska och slovenska (där hon själv hade rötter) skrev hon som en av de få redan på 50-talet ett slags kosmopolitisk litteratur. Karl Kraus frambesvor nästan förtvivlat (och redan resignerat) de slaviska och judiska komponenterna som det bästa i det österrikiska arvet, i kamp mot det tyska. "Diktare som Grillparzer och Hofmannsthal, Rilke och Musil hade aldrig kunnat vara tyskar. Österrikarna har tagit del av så många kulturer och utvecklat en annan världskänsla än tyskarna. Deras sublima munterhet har sin förklaring däri" (I. Bachmann i en intervju).

På gravstenarna hos de bachmannska döda står inte Vila i frid, utan JEZUSU KRISTUSU JE ZIVIJENJE IN VSTAJENJE. Den kosmopolitiska diktarinnan skriver, redan på förlorad post i detta femtiotals självmedvetna sopa-under-bordet-stämning och feta återuppståndelse vid krogborden i småstäderna, skriver förtvivlat kämpande om en plats, som hon vet att hon inte kommer att finna, lika lite som hennes figur Trotta (nu sonen) i novellen Tre vägar till havet en "exterritoriell", en kvarleva, en slags avhuggen lem, som hon för över från Joseph Roth in i världsundergången 1938 och senare in i den egna efter kriget. Bachmann skriver om de nya kosmopoliterna som åker i sina nya bilar till "Fenedig" - numera vet de hur man uttalar helt andra främmande ortsnamn (men i sitt vackra förbundsland tillåter de inga "utländska" ortsskyltar!). Byggföretagarna och ordensbärarna i den österrikiska provinsen, "som nu bara lyssnar till klämtandet från de elektroniska kägelbanorna"), med käftar som ser ut som "spargrisspringor" (Peter Handke i Ãœber die Dörfer) har ingen vilopunkt att erbjuda sina författare. Och så skriver de i sin bästa verk och skriver Ingeborg Bachmann en litteratur som oupphörligt söker efter hållfäste, men inte finner det. Bachmann visste att hon inte kunde stanna här. Inte här, men kanske ingen annanstans heller, fast hon väl var rätt lycklig i sin romerska exil. Inte i sitt eget språk, vars förstörelse redan sedan länge var bestämd, med början hos dem som säger "mal" istället för "einmal", något de förmodligen lärt sig "im Taunus", inbegreppet för hunnernas land (Requiem für Fanny Goldmann), en nytyska som öppnar alla dörrar som en universalnyckel, och som är det enda allt idag handlar om, förutom denna ena dörr, men vem vill gå igenom den, in i denna kapuzinerkrypta. Inte i kärleken, där kvinnan mördas om och om igen, liksom känslan för förnuft, och kärlekshistorierna blir till böcker "om helvetet". Inte i den omtyckta lilla standardproducerade våtcellen som kallas "familj", för fadern är den allra värsta mördaren, som våldtar och mördar dottern på hundratals olika sätt (som i de hemska drömkapitlen i Malina), och modern är den tigande, ja, frånvarande medhjälparen, den kvinnliga makten är bruten. Inte i sitt land, där sedan länge de bestämmer, som inte kan röra sig längre i sina huvuden än i sina liv, där det irrationella firar triumfer över det klara uttrycket i tänkandet och den härskande klassen sedan efterkrigstiden har blivit harmlösa "ledande kretsar" av salongssteirare och salongsdirndls.

Inte ens den oskadda integriteten kan det självbiografiska jaget i Malina vara säker på. Under romanens förlopp blir Malina, den manliga partnern, till kannibal, som stegvis äter upp den kvinnliga identiteten, tränger in allt mer i förgrunden, tills kvinnan försvinner in i väggen och mannen tagit hennes plats. "Den säkert konstlade konstruktionen att hålla allt åtskilt fungerar inte längre. Malina tränger allt djupare in i det kvinnliga rummet" (Ria Endres). Denna dödskamp efterlämnar inte ens spår. Och där finns också lärardottern Bachmanns stundom rörande sökande efter en plats i samhället, där hon kan slå sig ner. De så kallade fina Wienkretsarna har hittat en krönikör i henne, har genom henne fått träda in i litteraturen på nytt, efter Schnitzler, Hofmannsthal, Musil, och naturligtvis är även dessa kretsar "den allra största mordskådeplats" (ur Malina). Ju bättre man behärskar spelreglerna - och damerna vet här exakt vid vilken tid man på inga villkor kan gå på Gerstner, och vilka dagar man absolut inte kan besöka teatern i Josephstadt - ju mer de alltså vet, desto mindre tillhöriga är de. För den minsta lilla stöt räcker för att putta ut dessa kvinnor ur deras omloppsbanor, som de sedan aldrig mer kan hitta tillbaka till.

Säkert har många beordrat Bachmann att vara "lycklig", som Ivan, den oföränderlige, köttkorvsätande älskaren i Malina instruerar sin väninna, som bokstavligen talat kan riva sig själv i stycken och ändå aldrig komma honom närmre, "och som Ivan är de flesta människor" (ur en intervju). Ingeborg Bachmann kunde inte lyda denna order. På hennes gravsten i Klagenfurt-Annabichl står hennes namn och hennes datum, men där står inte: "Okänd, mördad av okänd förövare." När allt kommer omkring var ju varken hon eller förövarna okända.