I höst kommer Ingeborg Bachmanns roman Malina förhoppningsvis ut på svenska på Salamonski Förlag i översättning av Linda ästergaard. I den nya tyska upplagan från Suhrkamp Verlag finns ett efterord av Elfriede Jelinek som vi bad att få översätta till svenska och publicera här på Salongen. Jelinek gav oss sin generösa tillåtelse.

I en kommentar till detta efterord skriver hon:

Jag skrev denna text ursprungligen 1983 i uppdrag för kulturredaktionen på Der Spiegel. Hellmuth Karasek hade bett mig om det. Jag gjorde mitt bästa, men texten antogs inte av Spiegel och publicerades inte, däremot fick jag betalt. Jag hade alltså finansiell framgång, men ingen ideell. Förmodligen (jag kan bara spekulera) hade man väntat sig av mig att jag, som då möjligen hade rykte om mig att vara fräck och destruktiv, skulle kritisera och degradera henne. Istället visade jag mig vara en väninna. Det verkar ha varit fel, åtminstone för kulturredaktionen på Spiegel, som inte hade förväntat sig det. Men så uppstod texten. För denna utgåva har den redigerats lätt.

Att Jelinek är en väninna, till och med besläktad med Bachmann, kan var och en förstå som har läst dessa båda författare. Jag har svårt att tänka mig Jelinek utan föregångaren Ingeborg Bachmann. Fast de skriver på helt skilda sätt, knappast kan jämföras vad gäller formen, har de arbetat med samma tema. Förhållandet mellan kvinnor och män. Och i äkta österrikisk tradition skrapas allt bort som kan försona. Kvar finns det strukturella - båda författare betecknar det som våld. De är båda dessutom musikaliska författare och musiken är en viktig komponent i deras författarskap.

Det vore intressant att diskutera Jelineks reception av Bachmann, och att jämföra deras texter.

Jelineks essä kommer här att delas upp i två delar på grund av längden.

Om Ingeborg Bachmann

Det finns inte krig och fred, det finns bara krig, sade Bachmann strax före sin död. Hennes fulländade dikter fann redan tidigt bifall från litteraturkritiken, som kände sig mys-rysande hemma i diktarinnans rop ("Min del, den ska gå förlorad", "och jag förtvivlar än av förtvivlan", "Våren kommer aldrig igen", "Jag vill ingenting mer för min del. Jag vill gå under"). För lyrikens rop låter bra efter en gedigen middag. Dessutom kan man ju sänka volymen. Men Bachmanns stora prosa, Todesarten, som förblev ofulländad, tände en kultursideshetsjakt, där det tyska kulturlivets "Macher" (ett ord ur universaltyskan som hade fått Bachmann att rycka till) knuffades och slogs redan på startlinjen för att garanterat vara den första i mål.

Sedan dess har man gjort det bekvämt för sig i diktarnas biografier, fritt inträde, för att slippa slå sig ner i deras verk, som är en hårdare bädd. Denna förbrända kvinna i syntetnattlinne (det var Bachmanns förskräckliga död), som kan konsumeras på säkert avstånd från den värmande kaminen, är - tyvärr för allt för många feminister - lik alla kvinnor. För en kvinnas lidande är alla kvinnors lidande. Det för alla kvinnor gemensamma speciella underlivet gör ju av alla kvinnor denna enda kvinna, lik alla andra; det skapar fred och värmande gemenskap. Den i sin säng brinnande diktarinnan (och med henne alla de brinnande kvinnor i medeltida städer, som gjorde sig av med sin kvinnliga befolkning med hjälp av eld) är alla kvinnor och samtidigt ingen kvinna, eftersom kvinnan är ingenting. Men inte varje kvinna är diktare, och man bör vara försiktig med feminin enhetssällhet. Biografi kommer knappt att nämnas här, en biografi är en alltför mjuk bädd för Bachmanns verk, och en sådan bädd har vi ingen rätt till.

Ingeborg Bachmann är den tyskspråkiga efterkrigslitteraturens första kvinna, som med radikala medel beskrev krigets, tortyrens fortsatta verkan, förintelsen i samhället, i förhållandet mellan kvinnor och män. "Fascismen är det första i förhållandet mellan en kvinna och man…" (I. Bachmann). I fascismen är kvinnan, om hon vågar överträda sin roll som barnaföderska och vårdarinna, en smittohärd, en inre fiende, "ruttenhet på avbetalning" (Celine). Hon blir till en allmän förstörarinna, till yttre fiende. Som judarna.

I utkastet till förordet till den (ofulländade) andra delen av romancykeln Todesarten, i Der Fall Franza, skriver Bachmann:

Dödsarter (Todesarten), till dem hör också brotten. Detta är en bok om brott. Jag … har ofta funderat på vart viruset brottslighet tog vägen - det kan ju inte plötsligt ha försvunnit ur världen för tjugo år sedan, bara för att mord inte längre hedras, krävs, utmärks med medaljer och understöds. Massakrerna är visserligen över, men mördarna befinner sig mitt ibland oss, ofta frambesvurna, ibland påvisade… Ja, jag påstår och ska bara försöka lägga fram ett första bevis för att väldigt många människor idag inte dör, utan blir mördade…. Striderna äger rum inom gränserna för det tillåtna och sederna, inom ett samhälle, vars svaga nerver darrar till inför bestialiteterna.

Mot det nya positivas resoluta ärmuppkavlare skrivs sådan litteratur. De som förintas där är alltid kvinnor. Dessa "Dödsarter" genomlids av kvinnor, som fascismen konsekvent tog ifrån till och med deras medborgerliga rättigheter om de inte var gifta. (Bachmann: "Äktenskapet är en omöjlig institution. Den är omöjlig för en kvinna som arbetar och tänker och själv vill något.") Självhatet, självföraktet som där uppstår  beskrev Bachmann. För kärleken är en fortsättning på kriget med andra medel. På detta slagfält förintas det kvinnliga blodigt, ibland oblodigt. Det får aldrig bli subjekt, måste alltid förbli objekt, föremål för av samhället icke godkända arbetskontrakt, kallade äktenskap. Franza Jordan, hustru till en kriminell med kravatt (ingen hallick! Snarare en "själaherde", professor i psykiatri i Wien), pinnas fast med en nål som en insekt och dissekeras av denne äkta man. Hennes kropp, hennes känslor, hennes arbetskraft tas ifrån henne steg för steg i en akt som liknar lobotomi över hela kroppen. Kvar blir ett hudhölje, ett slags kvinnlig zombie, eller kanske inte ens en kvinnlig, en avkönad, som oblodigt förs till samhällets kadaveromhändertagsplats. Vara blir, genom detta perfida uteslutande ur samhällets processer, till icke-vara. Franza är av "lägre stående ras. Eller måste det inte heta klass. Man kan bara stjäla från dem som lever magiskt, och för mig har allt en betydelse." Eller: "Hur kunde hon bara göra det klart för honom att hon ville bli utrotad? Ja, utrotad, det var det." Eller: "Min kropp är alldeles förolämpad, förolämpad på varje ställe." Eller: "Jag är en Papua."

Fascismen måste negera kvinnans sexuella autonomi, och kvinnoidealet som berövat henne sinnligheten får kvinnan till slut att själv förneka sin sexualitet. Eftersom kvinnan inte får vara subjekt i kärleken måste hon säga ja till sin egen utplåning, i ett slags dödsdrift, vars sanna utlösning Bachmann alltid har benämnt. Hon har beskrivit förövarna av dessa ständiga förnekelseakter, som tvingar kvinnan att till slut förneka sig själv. De båda männen Ivan och Malina (två alfahanar, var och en med sitt revir) behöver inte ens lägga märke till varann medan de krossar kvinnan emellan sig, och Malina tabuiserar romanjagets erotiska kärleksförhållande med Ivan, och på liknande vis tabuiserar utgivaren av fotobandet Ingeborg Bachmann - Bilder aus ihrem Leben precis denna outtömliga drivkraft att skriva som Bachmann hade: vetskapen om kärlekens omöjlighet, till och med den lyckliga sexualiteten mellan kvinnor och män. För män är nästan genomgående förbjudna tillträde till dessa foton (med undantag av vissa "vänner och kollegor") och diktarinnan tickar ensam i tomrummet, ett ur, utan att man får se vem som drar upp det.

Följaktligen måste det vara som är intet, som inte kan och får säga jag, det dödsdömda kvinnliga varat, denna "eviga källa till oordning" (Elisabeth Lenk) i romanen Malina, den enda slutförda delen av Todesarten-cykeln, försvinna i en spricka i väggen, lösa upp sig. Intet måste verkligen bli till intet. Intet till intet som jord till jord. Malina (det låter som ett kvinnonamn, och det var också avsikten), den stränga fadern, det sociala överjaget (och samtidigt den kvinnliga berättarröstens manliga överkomponent), ser till att anpassa denna berättarröst till den manliga ordningen, genom att fullständigt förtränga henne och inta hennes plats. Malina lever kvar i en väl sammansatt, ordnad värld, "han lever, eftersom han gjort krigsväsendets uppgift till sitt yrke" (Ria Endres).

Malina arbetar i Österrikiska Härmuseet, statstjänsteman av (Kvalitets-)Klass A. Det våldsamma inpressandet av kvinnan i den manlig-ordentliga socialisationen framställs av Bachmann som ett brott och kallas vid det namnet. Den sista meningen i Malina lyder - och kortare kan man inte säga det - "Det var mord." Och i Der Fall Franza heter det (den kvinnliga huvudpersonen Franza reser efter äktenskapskatastrofen med professor Jordan, "Fossilet", som genomfört utplånandet av hennes person med stort fackligt kunnande och grundlig metodik, tillsammans med sin bror, en geolog, till Egypten): "Hennes tänkande klipptes av, och sedan slog hon, slog med full kraft, sitt huvud mot väggen i Wien och stenblocken i Gizeh och sade högt, och där var hennes andra röst: Nej. Nej." Franza dör av en blodpropp i hjärnan, men vid den tidpunkten är hon sedan länge livlös.

(Andra delen av essän följer här)