En samtida författare som inspirerats av Robert Musils "Mannen utan egenskaper" var något jag länge väntat på, utan att inse det, och Juli Zeh är tillräckligt begåvad för att klara av att skriva en sådan bok. "Leklust" är full av bilder, åsikter och formuleringar som är lika egenartade som Musils, liksom han har hon en torr klarsynthet som kommer ur en annan vinkel än den vanliga. Och hon är tillräckligt egensinnig för att det skall bli något mer än en litterär pastisch.

Det som gör en bra stil är ju inte språk, utan allt som föregår språket: egna, självständiga iakttagelser och associationer, tankar som går utanför de vanliga banorna, ett djärvare och skickligare sätt att se på saker och förbinda dem med varandra. De bilder som uppstår i en sådan stil får en att upptäcka sådant man inte vet, och att upptäcka sådant man inte förstått att man visste, för att ingen har formulerat det i ord åt en.

I den här intervjun berättar hon om sina tankar bakom boken och om ett samhälle vars pragmatism bara kan hålla tio eller tjugo år till. Intervjun gjordes via mail.

Jag hörde dig berätta om "Leklust" när du besökte Goetheinstitutet i Stockholm i höstas. Du sade då att det är något särskilt som gör att du trivs i före detta Östtyskland. Vad är det som tilltalar dig i Östeuropa? Eller kanske snarare: vad är det som saknas i Väst?

Här kan jag bara svara med att tala om känslor, och inte särskilt mycket om rationella insikter. Jag växte upp i Västtyskland och den miljö som omgav mig föreföll mig så att säga uttröttad, förslappad, stelnad, som om inget mer skulle hända där, som om människornas mentalitet och samhället som helhet hade nått fram till en slutpunkt. Trots att det var en "god" slutpunkt - jag är född i Bonn och människorna omkring mig var mer eller mindre välbärgade och led inte av några existentiella problem - tyckte jag att stelheten var ett problem för folk. Uppenbarligen måste någonting alltid förändras och befinna sig i rörelse, annars blir människor - oavsett hur bra det går för dem - olyckliga och otillfredsställda. Så var det också för mig. Östtyskland och Östeuropa blev, med all sin dynamik och sin snabba utveckling, en uppfriskande dusch för mig.

I essän "Sag nicht Er zu mir" skriver du: "Trots det är det en vida spridd åsikt att man ‘idag’ inte längre kan berätta ‘på det sättet’, nämligen som Musil eller Mann gjorde." Vilka reaktioner har du fått på den här essän? Vad har kritiker och andra författare sagt om detta? (I essän kritiserar Zeh föreställningen att ett allvetande berättarperspektiv skulle vara ett föråldrat grepp. Hon har börjat få nog av alla jagromaner och menar istället att en romanform som uteslutande tjänar till att återberätta en enda persons egna upplevelser begränsar vad som är möjligt att berätta.)

Många tyckte att essän var mycket intressant. Från författarhåll fick jag emellertid också många negativa reaktioner. Många blev rent av rasande på mitt resonemang. Kanske kände de sig på sätt och vis "avslöjade", eftersom de själva mest skriver i jagform eller ur en personlig, mycket subjektiv synvinkel.

Den här åsikten (att man inte längre kan skriva så, att ett allvetande berättarperspektiv är auktoritärt) är inte bara utbredd i Tyskland, men den utgår från en felaktig föreställning: en "auktoritär" berättare är inte samma sak som en auktoritär statsminister. En (mer eller mindre) allvetande berättare behöver inte vara auktoritär i ordets negativa betydelse, han kan också förhålla sig ödmjukt, sörjande eller ironiskt till den historia som berättas. Om man vill avskaffa något, eller få något att framstå som suspekt, kallar man det idag gärna "auktoritärt".

Det håller jag helt med om. Naturligtvis kan ett auktoritärt berättande anta alla tänkbara former. För mig är det auktoritära perspektivet mycket rikt på möjligheter. Det är så att säga en spegelbild av människans medvetande, som också höjer sig svävande och osynligt över tingen och samtidigt alltid är bundet till en bestämd världsåskådning, till en stämning, en sorts musikalisk färgning eller ett själsligt tonfall.

Att skriva som Musil - varför inte? Och varför inte som Karl Kraus? Vi kunde behöva en sådan satiriker idag. Törs man fråga vad du tycker om honom?

Jag älskar Karl Kraus, liksom Tucholsky. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det någon gång, förhoppningsvis snart, kommer att finnas satiriker av deras format. De saknas verkligen i den samtida debatten. Visserligen råder det permanent högkonjunktur för ironi, sarkasm och cynism, för "det icke-autentiska" överhuvudtaget, men Kraus och Tucholsky stod för idéer, världsåskådningar och värderingar mot vilka de kunde mäta världen, så att de kunde slå fram gnistor av satir och vitsigheter ur friktionspunkterna. Idag saknas människor med fasta övertygelser som kan beskriva vår värld med satirisk distans. Tyvärr känner jag mig personligen ännu inte stark och mogen nog att själv kunna fylla en sådan roll. Men jag längtar efter att någon skall göra det - likgiltigt om det blir jag eller någon annan.

Är det inte så att "Leklust" består av två skilda historier? Dels historien om en generation som inte längre tror på någonting, ett samhälle som inte baseras på någonting och som bara fortsätter, pragmatiskt (det som fungerar är bra nog). Och dels historien om Ada och Alev. De är inte typiska för sin generation, de är något helt annat, två undantagsfall. Just därför blir de intressanta, men det går inte att förklara det de gör genom att säga att de är exempel på ungdomar som inte längre tror på någonting särskilt - vill man berätta om sådana ungdomar hade väl de andra eleverna i boken, de som befinner sig i bakgrunden, varit bättre exempel.

För mig är Ada och Alev "prototyper", ett slags människobild från framtiden. De påminner mest om två väsen från en social science fiction, och inte särskilt mycket om representanter för vår nuvarande värld. De andra eleverna förkroppsligar snarare "det samtida". Jag ville låta vitt skilda världar kollidera: en "gammal", konservativ, värdebaserad värld (förkroppsligad till exempel i Smutek, kanske också i Höfi), och en "ny", "samtida" värld, präglad av stor osäkerhet (som till exempel hos Olaf) - och en möjlig, framtida värld, framställd genom en utopisk människotyp som Ada och Alev.

Vilka vägar leder ut ur det tillstånd du beskriver - allt är pragmatiskt, i centrum av samhället, där grunden för lagar och värderingar borde finnas, finns bara ett vakuum?

Jag tror att vi bara kan stå ut tio eller tjugo år på det här sättet. Vid förra sekelskiftet, alltså omkring 1900, rådde en situation som på sätt och vis kan jämföras med dagens. Åtminstone känner jag i vår tid igen den livskänsla som till exempel Musil beskriver i sin roman "Mannen utan egenskaper" (ett värdesystem som kollapsar, den därpå följande desorienteringen). Vi vet att ur det förra sekelskiftets vakuum följde en fruktansvärd tid av krig i Europa och i hela världen. Idag ser vi en ansträngning att på nytt dela in världen i fientliga läger - därför att människor längtar efter något att orientera sig efter. "Kulturernas kamp" (ett mycket farligt begrepp) är egentligen ingen kamp mellan två kulturer eller två religioner, utan en kamp mellan en värdekonservativ värld och en som är likgiltig för värden. Jag är rädd för reaktionära tendenser, som försöker att återigen fylla samtidens tomrum med religiösa medel. Enligt min mening är upplysningsprojektet ännu inte avslutat. Vi har uppnått en hög grad av frihet och individualism, liksom en hög grad av mognad, men vi vet ännu inte hur vi ska handskas med det vi uppnått och hur vi ska börja använda det för det gemensamma bästa. Det kan man lära sig - men vi måste vilja göra det. Det saknas ett stort andligt uppbrott, en offentlig debatt om hur begreppen "frihet" och "ansvar" förhåller sig till varandra, för varje människa och för samhället som helhet. Istället för "ansvar" pratar man om "säkerhet" som en motpol till frihet. Det tror jag är farligt och det gör mig ofta sorgsen och förtvivlad.

Hur fick du idén till den här historien? Vad tilltalade dig i den? Vad ville du visa med den?

Det kan jag inte säga något om. Det fanns inte någon idé till den här historien. Jag satte bara igång att skriva och kom automatiskt in på ämnen som är viktiga för mig. Jag tänker mycket på vad moral innebär - om det överhuvudtaget kan finnas moral utan religion, varifrån en sådan moral skulle kunna härledas, vilket innehåll den skulle kunna ha. Sådana tankegångar finns bakom "Leklust".

Borde inte Ada och Alev ha använt sin nihilism till något bättre - något större eller elakare, något intelligentare, något de själva hade tjänat på - istället för denna lilla utpressningshistoria? När man läser "Tänk om nihilisternas barnbarnsbarn för länge sedan skulle ha flyttat ut ur den dammiga butiken med andaktsföremål som vi kallar vår världsåskådning" förväntar man sig något mer än vad Ada och Alev slutligen gör.

Jag hade inget behov av att skriva om "hjältedåd" - varken terroristiska handlingar eller andliga stordåd. För mig finns det intressanta, det uppslagsrika och det berörande alltid i detaljerna, i de små händelser som människor faktiskt är med om. Grymheten och skönheten i det lilla är det mest uttrycksfulla, tycker jag.

Och varför just Smutek, som ju, förutom Höfi, är deras enda hyggliga lärare? Varför inte Teuter?

Därför att Smutek, som är polack, är en typisk företrädare för värdekonservatismen. Polen är ett mycket katolskt och traditionellt land. Just nu kan vi se hur det bryts sönder av det postmoderna. Jag ville som sagt låta flera skilda världar kollidera med varandra - en av dem är den värld som Smutek kommer från.

Det verkar som om ett ord saknas i den här romanen: ordet ego. Är inte det en bättre förklaring till det som sker än nihilism? När Alev sätter det här spelet i rullning och överhuvudtaget varje gång han och Ada pratar med någon - handlar det inte om att de söker efter en egoistisk triumf, snarare än en intellektuell eller nihilistisk triumf? De visar sig överlägsna, de briljerar, de gör andra människor mindre. Kanske tror de inte längre på någonting, inte ens på nihilism, men det verkar som om de fortfarande har ett - inte så litet - ego. På den punkten är de inte känslolösa.

Egot bryter alltid fram när människor inte försöker tygla det på ett eller annat sätt. Sådana sätt erbjuder moralen, eller ett religiöst värdesystem, eller en stats rättssystem - de tjänar bara till att dämpa egonas kamp och hålla den under kontroll. I Adas och Alevs värld kan ego-känslan levas ut obehindrat och det gör den också, i själsligt och kroppsligt hänseende.

I slutet av boken kan man få intrycket att spelet till sist leder till något gott - att Smutek befrias ur ett äktenskap som har innehållit en lögn. Var det din avsikt?

Ja, det var min avsikt. Här visar sig något jag antydde ovan: jag är fortfarande anhängare av upplysningsidealen och av idén om personlig frihet. Samtidigt är slutet av "Leklust" också starkt ironiskt färgat. I grunden liknar slutet det kitschigt lyckliga slutet i en hollywoodfilm: de båda huvudpersonerna "får" varandra och åker tillsammans in i solnedgången. Jag ville visa att den mänskliga lyckan har karaktären av ett spel, för Ada och Smutek "iscensätter" naturligtvis sin sällsamma lycka. I den "riktiga" världen skulle de inte ha haft någon chans att leva ut sitt förhållande. Därför heter det sista kapitlet också "mellan instanserna": spelet är inte slut, det fortsätter. Liksom Ada och Smutek tidigare spelade utpressning spelar de nu kärlek.