Min mässa börjar med att jag stressat rusar in i hall 4, direkt kommen från centralstationen, och hinner hitta rätt ställe strax innan Geert Mak kommer invandrande med Lothar Müller för att inviga Café Europa.

Den slutar med en kväll på UT Connewitz - den gamla biografen som byggdes under en tid då man ansåg att bio bara var ett slags mekanisk form av teater - i sällskap med en grupp kroater på balustraden. Det är slut på ölet däruppe, slut på alla drycker för att vara exakt. Det är signalen att bege sig i riktning mot sängen.

Däremellan ett nästan oavbrutet pratande, läsande, frågande, spekulerande, diskuterande och formulerande.

Den som läst våra, särskilt Bodils, tidigare texter om Leipzigs bokmässa vet redan att här är det Europa som spelar huvudrollen, särskilt centrala och östra Europa. Det känns nästan som att röra sig i en lite större Salong med egna önskegäster. Här kunde man träffa exempelvis:

Attila Bartis, Marcel Beyer, Tatjana Gromaca, Uwe Rada, Ales Razanau och, inte att förglömma, vår egen Horace Engdahl.

Attila Bartis (mitten) presenterar sin kortfilm om Berlin, där han just befinner sig som stipendiat.

Jag valde att fördjupa mig i Kroatien, Geert Mak/Turkiet och Mircea Cartarescu - och gick säkert miste om en massa, men min hjärnkapacitet räckte inte till för mer.

Kroatien var årets tyngdpunkt och hade en mycket välsorterad monter och ett stort antal författare på programmet. Det har ägt rum ett slags boom i kroatisk litteratur de senaste åren. Lagom till mässan har ca 40 författare översatts till tyska. Den tyska tidskriften Die Horen har kommit ut med en nummer på temat Kroatien. Det finns med andra ord goda chanser att upptäcka ung kroatisk litteratur. I Sverige arbetar dessutom Annelie Fridell-Aggestam flitigt med att översätta från serbokroatiskan.

Glädjande nog verkade det inte finnas några tabun eller någon censurinstans från statlig sida. Ingen av de författare jag hörde läsa var särskilt nationalistisk, snarare tvärtom, subversiv satir hördes lite här och var. Dessutom var flera av den kroatiska monterns inbjudna författare serber - det blev en angenäm röra av nationaliteter som ju egentligen har mer gemensamt än åtskiljande. Den serbiska montern å sin sida liknade mer den kinesiska än den kroatiska.

Men tillbaka till Geert Mak, den för mig största upptäckten i år. I mina blogginlägg om Istanbul har han dykt upp med sin bok De brug - Bron - eller i tysk översättning Die Brücke von Istanbul. Geert Mak fick som sagt priset för europeiskt närmande. Han är född 1946 och tillhör alltså den generation som präglats indirekt av andra världskriget. I sin enorma bok In Europa berättar han på nästan 900 sidor historierna om det europeiska 1900-talet. Man undrar kanske vad nytt som kan sägas om detta utslitna ämne. Men Maks bok får mig att inse att det finns massor jag inte hade en aning om, vilket också gör det tydligt att det har bildats en massa stela floskelartade komplex kring mycket av 1900-talets historia. Här framträder ögonvittnen, vi får se landskapen i Dünkirken, hamnen i Odessa, gatorna i Sankt Petersburg, oron i Berlin genom hans ögon och genom historiska tidningsartiklars. Den här historien är inte färdigberättad, det är min slutsats - och ändå är Mak ingen historiker. Han är journalist och författare, fast förankrad i nutiden. Hans berättelse har ett syfte: att genom de små detaljerna underminera de storslagna myterna om Europa och dess nationer. Främst får sig Frankrike en ordentlig törn, men ingen är säker för Maks klarsynthet. Framför allt inte hans eget land, Holland. Geert Mak har också tagit klar ställning för Turkiets tillhörighet till Europa, på lång sikt. För, som han säger på Café Europa, det största problemet i Turkiet just nu är inte islamismen, utan nationalismen. Men om vi tar tid på oss, 30-40 år, kommer Turkiet att vara en stor och viktig tillgång för EU.

Jag går till den turkiska montern, där man pratar om provins - och utröner huruvida Istanbul och Turkiet är världens provins. Sociologen Asu Aksoy, tidskriftsredaktören Tanil Bora, filmare Reha Erdem och den i Kiel bosatte författaren Feridun Zaimoglu berättar var och en ur sitt perspektiv.

Snygg och dynamisk turkisk monter

Istanbul är inne i en häftig transformationsperiod. Ska man tro Aksoy välkomnar majoriteten denna moderniseringsprocess, trots att den är smärtsam och fylld av risker. Jag är benägen att tro henne, åtminstone vad gäller den turkiska medelklassen. Vi har inte tid att vara melankoliska, säger Bora. Erdem däremot tar ur konstnärens perspektiv ställning för det långsamma och ifrågasätter begreppet provins, som han anser vara en definition fastlagd av ett självutnämnt centrum. Zaimoglu, en av Tysklands mest kända och uppskattade författare, berättar om sitt Kiel och dess provinsialitet. Det verkar som om provinsen inte kan bestämmas geografiskt längre. Den interpunkterar hela det europeiska landskapet, oavsett om man befinner sig i väst eller öst, norr eller söder.

Mircea Cartarescu beskriver Bukarests provinsiella tillstånd i en essä på temat urbant våld. Det är en tröstlös skildring och hade det varit det enda jag hört av Cartarescu under dessa dagar, hade jag inte tänkt mer på det. Men jag går och lyssnar på honom fler gånger. En läsning ur Orbitor (Die Wissenden) ger redan lust efter mer. När jag torsdag kväll på Suhrkamps läsning i NaTo hör en historia ur den nyutkomna Warum wir die Frauen lieben (Varför vi älskar kvinnorna) förvandlas jag för alltid till en hängiven beundrare. Han har rätt när han skiljer på två sorters litteratur - den ena som en sten i skon (citat Lars von Trier), den andra som en fåtölj (Octavio Paz?) och betecknar kvinnoboken som en sådan fåtölj. Den är lättsam och kommer kanske inte att gå in i litteraturhistorien. Det är inte det stoff varav nobelpristagare vävs, för att formulera det tydligare. Men jag har inte skrattat så mycket på många år. Jag faller in i ett hysteriskt ylande skratt som jag måste försöka kväva för att inte dra uppmärksamheten till mig för mycket. Låt mig säga bara detta: historien innehåller rumänska poeter, Irish Coffee och ett får. Bland annat.

Vem hade trott att den här mannen kan vara så rolig?

Det är detta som jag tar med mig hem igen. Skrattet. Och det myckna pratandet - det som Mak säger att vi måste hänge oss åt i Europa för att kunna överleva och utvecklas. Man kan inte nog poängtera hur viktiga översättarna är i den här pratandets process.

En annan man som fick mig att skratta, men med en tår i ena ögonvrån, var Simo Mraovic. Ett citat ur hans roman Konstantin Bogobojazni står här på tyska. Jag ser honom den sista kvällen på UT Connewitz. Han visar att inte ens översättare är nödvändiga för att kommunicera med och på ett främmande språk.

Simo Mraovic är sjuk i cancer. Förmodligen är han döende. Han måste stödjas av vänner på väg till lässtolen och har kommit hit i rullstol. Men när han ser ut mot publiken väller en märkbar våg av energi ut över oss. Han tar tag i mikrofonen och utstöter ett tarzanvrål. Ingenting ska i hans läsning bli som man förväntar sig. Han insisterar till en början på att läsa en dikt på tyska själv, fast han inte alls kan språket. Han slår sig ner i denna dikt, manglar sig igenom orden, som förvandlas till helt nya, egna ord, knappt igenkännbara. Han stapplar sig fram, med friskt mod, går tillbaka och upprepar ibland, när han har känslan av att något inte stämmer. Med jämna mellanrum tittar han upp ur texten och ser spjuveraktigt på publiken, som om vi alla vore del av ett enda stort skämt. Han kommer plötsligt på att stavelserna inte är grupperade så som han först trott, utan enligt en annan princip. Han har oerhört roligt medan han behandlar, nästan masserar det tyska språket med serbokroatiskans händer. När sedan den tyske översättaren tar över läsningen, lägger Mraovic huvudet på armarna och vilar sig en stund. Det är omöjligt att föreställa sig vilken kraft det måste kosta honom att sitta här, men det är också klart att han behöver vara här, att han förmodligen trotsat alla som sagt att han behöver vila, för att det är här på scenen han måste befinna sig.

Jag ansluter mig till Tatjana Gromacas kommentar i anslutning: Tack, Simo, för att du påminner oss om varför vi är här. Inte för att vara duktiga och lydiga. Utan för att utöva motstånd.