Vemod är ett slags ljuv sorg, och sorg är en känsla av förlust, även och inte minst förlusten av förvissning.

---

 

Så skriver Geert Mak i Die Brücke von Istanbul. Melankoli stavas på turkiska hüzün.

Det blev kallare och gråare mot mitten av min vistelse. Jag fick ont i halsen, satt och frös med uppvridet gaselement i Anders våning en dag, innan jag ryckte upp mig och gav mig ut på gatorna igen.

Den europeiska sidan och den asiatiska sidan - de kallas så, och det ligger något i det, fast exempelvis de gamla sultanernas palats och de storslagna moskéerna på de fem kullarna ligger på den europeiska sidan. På andra sidan Gyllene Hornet - antingen går man eller tar en spårvagn över Galatabron, eller man tar en färja till Eminönü - befinner man sig geografiskt fortfarande i Europa, men plötsligt är man en främling bland synbart muslimska kvinnor. (Jag använde metoden att uppskatta andelen beslöjade kvinnor för att ungefär veta i vilken sorts stadsdel jag befann mig.) Tillbaka i Pera - Beyoğlu - längs de branta gränderna upp mot Galatatornet och Taksim är vi "öppna" kvinnor i majoritet igen.

Den enda sevärdhet jag hann och orkade med var Hagia Sophia - Aya Sofia heter den på turkiska. Skönheten i denna stora katedral har besjungits av många mer välartikulerade än jag - de har inte överdrivit. Ofta har jag undrat om inte den förkroppsligade bilden av tid - dess siktbara spår - är en skönhetskategori i sig. Hur många människor har gått över denna marmortröskel?

Stenens ålder och de omkringströvande männens unga kroppar - jag kan fånga in allt i en enda blick. Båda påminner om förgängligheten i våra liv och deras som levt före oss.

Men vi ska inte bli alltför melankoliska nu. En fråga som förföljde mig under veckan i Istanbul var: kan, bör, vill detta land bli medlem i EU? Det finns förstås inte ett enda och enkelt svar på dessa frågor. Anders, som sysslar med frågor kring utländska investeringar i "emerging economies" säger att den turkiska produktiviteten inte ökar, innovationsgraden är låg och Turkiet körs om av exempelvis Kina. Hasan säger att Turkiet inte är kapabelt att bli EU-medlem. En liten topp av europeiskt präglad elit står emot en massa av lantbefolkning, som, även om de flyttat in i stadens slumområden, behåller sin traditionella livsstil. Det är ofta dessa människor en västeuropé möter i städer som Berlin eller Amsterdam.

Exkurs: att befinna sig i Istanbul och uppleva det autoktona turkiska samhället breddar perspektivet på ett sätt som alla västliga debattörer borde se till att utsätta sig för. Jag har fullständigt förlorat lusten att läsa ytterligare en varnande opinionsartikel om den farliga islamismen. Ja, den är farlig, men ett ytterst marginellt fenomen. Ungefär som när ett par skolungdomar går in i en skola och skjuter vilt omkring sig. Det leder knappast till att alla skolungdomar stigmatiseras. Att den turkiska staten inte precis inger förtroende är en annan sak.

I Istanbuls stadsdel Teşvikiye ligger alla de stora modedesignerbutikerna. Här är kvinnorna slanka, sminkade och vackra på ett dyrt sätt. Allt utländskt är bra, man tycker att européer har ett slags inbyggd känsla för smak som smäller högre än varje turkiskt omdöme. Här tjafsas inte med förståelse och medkännande med svaga och fattiga medborgare. Det är samma sak i alla länder med stor andel obildad och fattig befolkning. Hur skulle man annars orka leva där som gynnad och rik, tänker jag. Vi är alla bra på att rationalisera, tänker jag sedan. De ena rationaliserar si, de andra så. Sök dig någon med kvalitet, säger de till Anders, när han klagar över någon turkisk man som varit lite svår att handskas med. Kvalitet betyder utbildning och pengar. En människa kan ha mer eller mindre kvalitet.

Förmodligen finns det en förbindelse, fast jag osäker på åt vilket håll, om inte båda, mellan detta insisterande på att man har rätt till sin egendom, sin upphöjda ställning å ena sidan, och det det undanglidande å andra sidan, det västeuropéen skulle kalla förljugna förhållningssättet. Sein und Schein, kallar det tyskarna. Varat och skenet, och ingen vet vad varat är, det är skenet som räknas. Varför inte, det är ett humant sätt att gå genom livet. Tar man av sig de lutherska glasögonen fungerar större delen av världen så.

Därför beslutar jag mig för att ta tingen som de är. Om någon säger att han har tre hus, har han det. Eller inte. Det spelar ju ingen roll. Naturligtvis försvårar detta affärsförbindelser med den puritanska kultursfären (och den har sedan länge tolkningsmakten över ekonomin). Men, tror jag, också en rädsla på båda sidor - en misstänksamhet som bara blir större ju mer vi borrar ner oss i "kulturernas kamp". Ett löjligt begrepp. Jag har inte riktigt kommit fram till vad det beror på att den har fördjupats under de senaste decennierna - gissningsvis har det med teknologins utveckling och dess följder att göra (inklusive finansteknologins, för även ett derivatinstrument är en uppfinning). Jag tror inte det är en politisk eller kulturell fråga i grunden. Dessa diskursiva områden är reaktioner, inga primära rörelser.

Att Turkiet är ett land som ändå någorlunda accepteras av EU som en möjlig medlem och av européer som aningen civiliserat har med Mustafa Kemals gärning att göra. Och det är ironiskt att den gärningen var utomordentligt odemokratisk. En moderniseringsprocess som påtvingades landet. Detta leder mig in på temat hyckleri. Att välkomna Atatürks gärning, se den som förutsättningen och grunden för ett modernt Turkiet är på samma gång förståeligt och märkligt. Klaus Kreiser citerar Kemals dagböcker i Die Zeit:

"Ich sagte, und das sage ich ja immer, und auch hier möchte ich es aus diesem Anlass darlegen: Wenn mir eine große Verantwortung und Macht zufällt, glaube ich, dass ich in unserem Gesellschaftsleben die erwünschten Umwälzungen in einem Augenblick mit einem Coup umsetzen werde." Man dürfe keine Zeit damit verschwenden, die öffentliche Meinung und die Meinung der Gelehrten in kleinen Schritten auf das Projekt vorzubereiten: "Soll ich etwa auf die Stufe der einfachen Leute herabsteigen? Nein, ich werde sie auf meine Stufe heraufholen, ich möchte nicht wie sie werden, sie sollen so werden wie ich." Vor allem "in der Frauenfrage müssen wir kühn vorgehen".

Inte slösa tid med att förbereda den allmänna opinionen och få de lärda på sin sida, alltså, och: "Skulle jag sänka mig till de enkla människornas nivå? Nej, jag ska föra upp dem till min, jag vill inte bli som de, de ska bli som jag."

Vi känner genast igen den klassiske modernitetsförespråkaren. Ett människoslag av vilka vi haft tillräckligt, framför allt i Sverige. Men det handlar om en helt annan liga än den svenska just här, i de många etniernas land, i ett geografiskt centralt område som är utsatt för så många rörelser, resurskamp, tillgång till vattenvägar, religiösa riktningar etc.

När Jugoslavienkriget "bröt ut" sade man: Tito hade lagt locket på etniernas osämja och skapat en stat. När han försvann öppnades krutdurken. Stater skapas vanligen genom ett visst mått av förtryck. Hasan kallar Syrien för ett toleransens land. Där lever aleviter, armenier, araméeer och andra tillsammans i fred. De lever bredvid varann får man förmoda. Integration, möten mellan grupper och assimilation står inte på ordningen. Och Syrien blir plötsligt ett exempel på lyckad sämja.

Västeuropéen är en naiv varelse. Han tror att det borde vara så lätt att leva tillsammans, bara alla kunde förstå varann. Kan de inte helt enkelt hålla sams? säger han, medan han svär över grannens ovårdade gräsmatta och flyttar bort från invandrartäta förorter. Han har glömt att dessa "alla" redan reducerats ordentligt i alla de stora europeiska krig vi sett sedan 1500-talet. Han har ockå glömt att en viktig, för att inte säga avgörande, pacificeringsfaktor är pengar. Statliga medel att ge till dem som kan tänkas förorsaka problem. Och statliga medel måste dras in från andra medborgare. Välfärd är ett stort civilisatoriskt framsteg, men det kostar.

Geert Mak säger i Der Mord an Theo van Gogh (Undertitel: Historien om en moralisk panik):

Därför är inte frågan om invandring ska tillåtas eller ej, - den existerar och kommer att fortsätta existera, legalt eller illegalt - utan hur vi handskas med den och hur vi skapar en balans mellan den nödvändiga invandringsströmmen utifrån och de framsteg vi har uppnått i vårt samhälle. Och kanske inte ens främst på grund av invandrarna, utan för att bibehålla Hollands och Europas dynamik.

Ja… detta nyttotänkankande, denna ständiga kamp att leta efter kompromisser och vägen för den minsta möjliga friktionen. Denna dynamik…

Vi lämnar nu politikens och ekomomins pragmatiska värld bakom oss och blir melankoliska igen. Två poeter, vars röster dök upp som bleka minnesekon när jag vandrade i staden, när jag tillsammans med hundratals andra äntrade en färja, för att fara ut på de oroliga mörkblå vågorna till andra sidan, var Kavafis och Seferis. Den ene från Alexandria - och Alexandria har det gemensamt med Istanbul att det är en hamnstad, ett fäste för all slags "perversion" och lössläppt erotik, en kulturernas mötesplats i icke-idealistisk mening. Den andre från Smyrna, hemma i denna egeiska, hellenistiska, bysantinska region.  

Kavafis - ur Staden och andra dikter:

"Hur länge skall min själ väl härda ut i ett förfall som detta? Vart jag än vänder ögat, vart jag än blickar, jag ser min levnads svärtade ruiner här, där jag tillbragt och ödelagt och ödslat bort så många år."

Ej nya platser skall du finna, skall ej finna andra hav. Och staden den skall följa dig. På samma gator skall du vandra, i samma grannskap skall du åldras, i dessa samma hus ditt hår skall gråna och bli vitt.

Vid fönstret stod den gången sängen, och eftermiddagssolen nådde den till hälften.

Igår då jag flanerade omkring i en avlägsen stadsdel jag råkade passera huset dit jag gick in då jag var mycket ung.

Och finner du det fattigt - Ithaka bedrog dig aldrig.

Och Seferis, spridda rader ur hans dikter:

Jag sörjer över att jag lät en bred flod strömma mellan mina fingrar utan att dricka en enda droppe

Vårt land är stängt, överallt berg

Igår kväll en störtskur och i dag åter den molniga himlens tyngd.

Förkrossade har vi återvänt till våra hem med kraftlösa lemmar, med munnen sönderfrätt av rosten och saltvattnet.

Vart jag än reser, ger mig Grekland sår, bergsridåerna, arkipelagens nakna klippor… Fartyget som skall gå till sjöss heter AG ONIA 537.

Kavafis-översättningarna är gjorda av Gottfried Grunewald och finns i bandet Modern grekisk poesi, Paul Åströms förlag, 1987.

Seferisdikterna kommer från bandet Giorgos Seferis: dikter i svensk tolkning av Börje Knös och Johannes Edfeldt, Bonniers, 1963

Alla foton är mina och tagna i Istanbul.