Jag kommer tillbaka till våningen tisdag natt från två istanbulintensiva dagar. Ja, man borde skapa ett nytt sådant adjektiv.

Under en så kort resa hinner man knappast få annat än ett första, intuitivt intryck av en stad. Eftersom jag är halv-turist, bor hos Anders i hans lilla lägenhet en bit bort från İstiklâl - som, ju fler promenader jag gör längs den, allt mer påminner mig om Las Ramblas i Barcelona, bara lite mer sympatisk - snarare än på hotell, har jag hamnat i en mellanvärld, där jag får mig till livs exilanters erfarenheter och fördomar, en utlännings blick på staden. Förvisso hittills från så skilda immigrant-hörn som Sverige och Syrien.

Igår vandrade jag ner från Beyoğlu mot Gyllene Hornet och över den berömda Galatabron. Den förbinder norra Istanbul med södra, där gamla stan ligger, bland annat den Blå Moskéen och Hagia Sofia. Och de egyptiska basarerna. Stora basaren som det också kallas.

Att vandra i Istanbul är ansträngande. Man måste ständigt gå nerför eller uppför branta backar. Gränderna är smala och solljuset når knappt ner. Sedan öppnar sig plötsligt horisonten. Vinden fångar mitt hår och en smärtsamt vacker vy ligger framför mig. Från hamnen kan man ta en färja till andra sidan eller till hamnar längs kusten. Geert Mak skriver: Färjorna låtsas som om de vore på väg till Odessa eller Athen, när de i själva verket bara tar en kvarts tur till andra sidan sundet. Det ligger verkligen något storlaget över de kvicka vändningarna och rivstarten ut på vattnet.

Galatabron är värd ett eget inlägg, t o m en egen bok, som Geert Mak bevisar med sin Die Brücke von Istanbul. Bron är full av … stim, får man säga, av fiskare. De står här och … fiskar, framför allt får de sardiner, sedan mitten av 80-talet, när ekonomin hamnade i en kris och allt fler behövde ytterligare inkomster. Ja, de fiskar inte för nöjes skull, utan för att få mat för dagen. Men många har funnit en källa till ro, ett slags meditation, i fiskandet.

Väl över på andra sidan, den södra, vandrar jag upp längs gränder som är vigda åt basarlivet. En kryddmarknad finns här med stora fat väldoftande och färggranna kryddor. Tvålar, saffran, konfekt och försäljare som försöker locka mig att köpa. Ännu tror jag mig ha full kontroll över min lilla turistvandring och går nonchalant förbi. Jag går upp längs en textilgata som ser ut att ha drabbats av jordbävning, men om man ska tro dem jag frågar är det inte fallet. Kanske är det en banal gaturenovering det handlar om.

Något hände med den turkiska ekonomin. Inflation i kombination med stadens ökande befolkning? Eller förberedelserna inför EU-medlemskapet, som en man sade? Jag vet inte. Faktum är i alla fall att priserna är höga och att inhemskt producerade varor har blivit dyra jämfört med importerade. Längs den här gatan säljs turkiska textilier och konfektion.

Längst upp på gatan står en stenport som deklarerar att man nu nått den stora basaren. Den är täckt och indelad i olika områden - silver och guld, antikviteter, mattor, denim med mera. Jag dricker turkiskt kaffe på ett kafé efter att framgångsrikt ha ignorerat alla försäljare som försökt locka mig in i sitt lilla bås. Så här vackert är taket i den gamla delen av basaren.

När en grupp högljudda schweizare kräver kallt öl lämnar jag mitt bord och ger mig iväg för att se mer. Ögonen är överfulla av intryck.

Utanför en mattaffär står en ung, slank man som - utan att le insmickrande - tydligen med rätta inordnat mig i kategorin "turist" och på engelska talar om att jag borde komma in i hans affär och se hans mattor. Han har nyss öppnat (påstår han - mer om detta senare) och vill på intet vis sälja mig en matta eller förpliktiga mig till köp av en sådan. Naturligtvis genomskådar jag hans taktik. Och går in i affären för att titta på hans mattor. Den unge mannen är kurd, från östra Turkiet och den yngste av fem bröder. Hans far lever fortfarande i den lilla byn, gift för tredje gången. Hans mor dog när den unge mannen var barn. Mattorna är mycket vackra. Vävda, knutna, broderade och en speciell sorts matta med alla tre teknikerna i en, en kamelmatta, förklarar han och beställer en äppelte till mig. Eftersom vi redan är överens om att jag ändå inte ska köpa, lutar jag mig tillbaka och dricker mitt äppelte, medan han tillsammans med sin assistent vecklar ut matta efter matta och breder ut dem framför mig. Jag tittar och känner och luktar på mattorna. De luktar får.

Två timmar senare - eller är det en halv timma? Jag har förlorat mitt tidsbegrepp - vandrar jag ut med en antik vävd kelimmatta färgad med saffran, tobak och indigo. Åtminstone är det inte en av ett par brudgåvor. Jag hade aldrig kunnat förlika mig med tanken på att skilja ett tvillingpar.

Hur kunde detta hända? Någon gång under mattvisningsceremonin började jag förlora mig i dessa mattor. Och i den unge försäljarens fullständigt genomskinliga, men ändå så gripande ansträngningar att utreda mina favoritfärger och önskestorlekar. Jag har nu följande val: att känna mig överrumplad, lurad, som en rik turist, som en idiot. Eller att inse att jag innerst inne väldigt gärna ville ha en matta och, även om jag prutade 20%, kanske betalt lite för mycket, på grund av min bristande vetskap om mattor inte egentligen vet vilken kvalitet mattan har, MEN fått en mästerlig uppvisning i försäljarskap och flera glas te på köpet. Det är ett lätt val. Jag lyckas till och med tycka synd om de misstänksamma amerikaner som, medan jag på knä granskade mattorna, kom in, såg rädda ut och gick igen. Eller, om man ska vara noggrann, det var mannen som såg misstänksam ut, kvinnan verkade gilla mattorna. Vilken tur att jag lämnat min man hemma. Han hade inte varat mer än fem minuter här, tänker jag. Ska man göra ett fel ska man göra det med hjärta, tänker jag sedan. Och dessutom: den unge mannen kommer från fattiga omständigheter.

Så börjar det med rationaliseringar. Det ska bli allt svårare med sådana, jag kommer att förlora allt mer av min så kallade kontroll, min illusion om att mina beslut är mina egna, eller att jag ens vet vilka beslut jag skulle fatta om någon intresserade sig för dem.

På väg hem bestämmer jag mig för att gå - eller dras jag av en annan kraft? in i ett hamam. Det går bra att dyka in där utan handduk och tvål och allt annat man brukar vilja ha med sig. I ett anfall av vansinne bokar jag vaxning av ben - ja, två ben, bekräftar jag den unga kvinnans fråga - med påföljande peeling och intvålning.

Det är eftermiddag. Jag är den enda kunden. Två äldre kvinnor vandrar runt i städrocksliknande dräkter. Jag får ett hamamskynke och sätter mig på en plaststol, eller blir snarare nedtryckt i en sådan, för att vänta på den oangenäma delen av vistelsen. Exkurs (och känsliga varelser ombedes hoppa över detta avsnitt. Fortsätt efter bilden.): Det är tidig mars, jag har i arv fått väldigt håriga ben som ännu är orakade. En av kvinnorna kommer in med vaxet, som är bärnstensfärgat och halvflytande. En klump av vaxet parkeras på vardera en fläck ovanför mitt knä. Sedan, i en inte helt smärtfri procedur, tar kvinnan en klump och drar medelst denna av små partier längs benen, nedifrån och upp. Det tar rätt lång tid och under denna tid står den andra kvinnan och utstöter små ljud som jag tolkar som antingen missnöje med att arbetet gestaltar sig så svårt eller medlidande med mig. Förmodligen det förra. Dessa kvinnor ser inte glada ut. Tillsammans är vi tre.

Det finns något djupt rogivande i hamam jämfört med bastutraditionen. Man måste inte uthärda i ett alltför hett rum och sedan dyka ner i iskallt vatten. Här finns en het stenpodest i mitten som man kan ligga på, längs väggarna små vattenkar. Man har en försirad (utsirad?) silver- eller tennskål att ösa vatten över sig själv med. Vattnets temperatur blandar man själv. När en hamammamsell (!!) hjälper mig - för här får jag bara göra de mest enkla ting själv innan någon kommer och visar mig tillrätta - är vattnet varmt. Man ska alltså inte chocka sig med iskyla. Mycket humant, känner jag, och lägger mig på den varma stenen, medan en mamsell bearbetar mig med peelinghandske och sedan med såpbubbletvålindränkta svampar. Hon ser så glad ut när jag är ren att jag känner mig som om jag bidragit till världsfreden. Vid närmre eftertanke undrar jag hur en halvtimmas smärtsam tortyr följt av en timmas kommanderande kan ha verkat så avslappnande. Och jag har inget svar. Inte heller förstår jag hur det är möjligt att sitta naken och tvålas in av en gammal kvinna klädd endast i underbyxor och komma en aning för nära hennes mycket fylliga byst utan att bli nervös. Dessa och andra mysterier måste lämnas därhän.

Det börjar bli sent, så jag slutar med en promenad längs İstiklâl, gatan, vars liv andas med dygnet, tilltar i styrka när mörkret sänkt sig och sedan andas ut igen på morgonen. Jag börjar nästan känna ett kroppsligt beroende av denna gata, med alla dess olikartade människor, försäljare, restauranger, de orientaliska ljudbitar som strömmar ut från musikaffärer, doften från de rostade kastanjerna, det klickande ljudet från polisbilarna, ringandet från den historiska spårvagnen som kör längs gatan ner mot vattnet. Och ett par gånger om dagen sången från minareterna. Medan den ljuder skyndar folk vidare, ungefär som folk i ett kristet land när kyrkklockorna ringer.

Ingenting står stilla. Allt rör sig i en evig flod som föryngras utan slut. Är detta svaret på det gerontiska Europas problem? Mer om det senare.