Vi har nu bestämt oss för att låta den här intervjuserien få sträcka ut sig över hela hösten och möjligen in i vintern.

Vår tredje gäst här är Mikael Nydahl som talar om sitt förlag Ariel Skrifter. Som vi tidigare sagt är målet med publicerandet av de här intervjuerna att sprida vetande om ett antal mindre förlag som ger ut europeisk litteratur, de flesta med tyngdpunkten förlagd till den östra halvan. Vi vill bidra till att göra deras böcker mer kända och i förlängningen arbetar vi för ett fokusskifte när det gäller publicering, översättande och läsande av skönlitteratur i Sverige.

Dessutom hoppas vi att Salongen under intervjuseriens gång kan bli till ett forum där förläggare, författare och läsare samtalar om europeisk skönlitteratur och dess ställning här i landet - samtal om faktiska förhållanden, om möjligheter, förhoppningar och visioner.

Kan du berätta lite om förlaget och om vad du ger ut för slags böcker?

Jag tog över tidskriften och förlaget 1997-98, och från och med det har vi inriktat oss främst på samtida östeuropeisk och postsovjetisk litteratur exempelvis från Litauen, Ryssland och Polen. Mycket av förlagets utgivning är poesi, men vi ger också ut en del noveller och romaner. Tidkskriften kommenterar och klargör sammanhang och bakgrund till förlagets utgivning. Det råder ett slags växelverkan mellan tidskrift och förlag - tidskriften bereder marken för böcker som förlaget sedan ger ut och böcker som givits ut har i många fall givit upphov till essäer som publicerats av tidskriften.

Vad hade du för målsättningar med förlaget när du började? Har dessa förändrats under tiden du haft förlaget?

En mycket tungt vägande målsättning har varit att kartlägga det postsovjetiska kulturlandskapet i dess olika regionala uppenbarelser, manifestationer eller former. Denna grundläggande målsättning ligger fast, men under tidens lopp har relationerna till de här länderna förändrats. Dessutom har förhållandena i länderna själva förändrats. Det har till exempel varit en stor glädje att följa den litterära och kulturella utvecklingen i Litauen. Däremot har mycket i utvecklingen i Ryssland varit plågsamt att följa.

Vilka av dina böcker betraktar du som speciellt viktiga?

Gennadij Ajgis böcker har jag ett speciellt förhållande till, dels för jag hade ett nära samarbete med författaren, dels för att arbetet med hans böcker satte igång processer som uppfyllde förlagets djupaste ambitioner.

Vilka yttre faktorer tror du skulle kunna förbättra läget för dina böcker hos en bokköpande allmänhet i Sverige?

Den enda metod jag känner till är nätverkandet, denna långsamma och mödosamma process som på lång sikt möjligen ger utdelning. Jag är privilegierad som förläggare - det finns starka institutioner i det här landet som stödjer utgivning av böcker, till exempel Svenska Institutet. Den viktiga frågan är hur böckerna ska nå fram till offenligtheten för att hitta läsare.

Hur hittar du dina böcker?

Det har blivit lättare och lättare. I början gick jag ut brett och gav ut antologier, till exempel en med litauisk litteratur med texter av ett 50-tal författare. Numera har jag en visserligen fragmentarisk men ändå överblick och så har jag människor som jag litar på att dryfta detta med och jag har genom åren hittat intressanta författarskap som jag följer.