Leipziger Buchmesse är författarnas och läsarnas bokmässa, snarare än förläggarnas och bokhandelns. Samtidigt är det också en bokmässa med en stark europeisk prägel, inte en Västeuropaprägel eller en EU-prägel utan mässan är en alleuropeisk angelägenhet, kanske med en aning av en slagsida åt öster, men egentligen snarare åt mitten och åt mitten kan man väl knappast ha någon slagsida.

Det stora bokpriset för ”stärkande av de alleuropeiska relationerna” (”Leipziger Buchpreis zur Europäischen Verständigung”) delas i år av den tyske historikern Gerd Koenen för boken ”Der Russland-Komplex. Die deutschen und der Osten 1900-1945” och den ryske filosofen och författaren Michail Ryklin för ”Mit dem Recht des Stärkeren”. Koenens bok är ett brett anlagt verk om det tyska förhållandet till Ryssland och det ryska under 1900-talets första hälft. Ryklins bok är en essä eller snarare en samling essäer som analyserar den ryska kulturen under Putineran. Boken tar sitt avstamp i händelserna kring en konstutställning med titeln ”Se upp, religion!”. Ett antal verk förstörs av en grupp upprörda människor som känner sig provocerade av bilderna. Efteråt straffas inte gärningsmännen utan några, godtyckligt utvalda, bland konstnärerna - en av dessa är Ryklins fru.

I det gemensamma anförande de båda pristagarna höll riktade de kritik mot förhållandena i dagens Ryssland. Mer kraft - både inifrån och utifrån - måste läggas på en utveckling av ett civilt samhälle värt namnet i Ryssland. Speciellt intresse på årets bokmässa ägnades åt slovensk litteratur. Jag besökte flera slovenska evenemang bland annat ett samtal mellan den i Sverige åtminstone i någon mån kände poeten Ales Steger och en av textförfattarna till samlingsvolymen ”Zu zweit nirgendwo”, Ales Car. Förutom att samtala om Slovenien och dess moderna litteratur läste de tillsammans med en översättare avsnitt ur antologin, dels på slovenska dels på tyska. Bokens titel och en del av texterna i den har en anknytning till den i slovenskan förekommande grammatiska kategorin dualis, tvåtal, en grammatisk kategori som här också blir till en existentiell sådan.

Ett (annat) tema i boken är kriget i Slovenien i början av 1990-talet, ett krig som inte var ett krig men ändå var det. De första raderna i antologins efterord - skrivet av Ales Steger och Mitja Cander - placerar Slovenien i Europas mitt på ett både exakt och svävande eller kringflytande sätt:

Ach, Slowenien. Natürlich, natürlich. Die Ungarn im Norden, die Italiener im Süden. Nein, so geht’s nicht. Noch einmal: Kroaten im Norden, Rumänen im Süden. Und die Ukraine im Westen. Oder liegt im Westen die Slowakei? Oder Slawonien?Oder Bosnien? So geht’s wohl, Bosnien im Westen. Deutschland im Herzen. Und Rußland weit, sehr weit. Die hohen, unüberwindlichen Alpen, die lange Schatten werfen, und eine Marine, die drei Kähne zählt, eines davon ein Gummiboot. Ach, Slowenien.

(Ack, Slovenien. Naturligtvis, naturligtvis. Ungrarna i norr, italienarna i söder. Nej, så går det inte. En gång till: Kroaterna i norr, rumänerna i söder. Och Ukraina i väster. Eller ligger Slovakien i väster? Eller Slavonien? Eller Bosnien? Så går det nog, Bosnien i väster. Tyskland i hjärtat. Och Ryssland långt, långt borta. De höga oövervinnerliga Alperna, som kastar långa skuggor, och en flotta som består av tre båtar, en av dem en gummibåt. Ack, Slovenien.)

Ett uppfriskande sätt att se på Europas karta - vad är centralt och vad är perifert egentligen? Och hur många vita fläckar finns det på den hos den genomsnittlige (väst-)europén?

En intressant typ av evenemang under mässan var en serie samtal som fördes parvis mellan författare från olika länder, till exempel Tjeckien och Ungern, Polen och Lettland eller Vitryssland och Ukraina. Som åhörare serverades man nya blickvinklar och synsätt. Det tjeckisk-ungerska författarmötet, mellan Jaroslav Rudis och Attila Bartis (som presenterats i Salongen tidigare), kom mot slutet in på ett intressant sidospår, då Rudis berättade om sin senaste roman ”Grandhotel” (boken finns än så länge bara på tjeckiska) och genom den kom in på det länge tabubelagda ämnet tysk-tjeckiska relationer. Han talade klarspråk om det som varit under 1900-talet, om fiendskapen, om de grova brotten - ett märkligt glatt klarspråk. Men ganska snart riktade han i stället blicken framåt och målade med några energiska penseldrag upp en bild av likheter och samhörigheten mellan de båda folken. Han berättade en dråplig historia om ett tjeckisk-tyskt par som inte lärt sig varandras språk, men som ändå kommunicerar obehindrat via varsitt språk.

En av hans romaner, ”Himmel unter Berlin”, finns i tysk översättning, så för den som inte kan tjeckiska, kan den romanen vara en väg in i Rudis’ författarskap. En liten pust från norr, från ”kulturferne Landschaften”, kom från Antje Rávic Strubels roman ”Kältere Schichten der Luft” (”Kallare luftskikt”). En ung tysk kvinna lämnar sin småstadsvardag för att söka ro och sinnesfrid i den svenska naturen. Det hela utvecklar sig på ett oväntat sätt och i stället för frid kommer våld och ond bråd död. Bokmässan i Leipzig förde sina besökare inte bara genom det europeiska rummet utan också genom (den europeiska) tiden. Jag har redan i början av den här texten nämnt Gerd Koenen och hans bok om tyskars förhållande till Ryssland under 1900-talets första hälft.

Annat jag lyssnade till som förde mig tillbaka i tiden var till exempel en intervju med Herta Müller, tysk författare som ursprungligen kommer från den rumänska delen av Banatet. Hon berättade om sitt nya romanprojekt som behandlar rumänientyskarnas deportering till Ukraina (dåvarande Sovjetunionen) efter andra världskriget och deras tid i fånglägren där. Romanen bygger på ett samarbete mellan Müller och den rumänientyske författaren Oskar Pastior (som dog förra året), som själv suttit i några av dessa läger. Det rör sig alltså inte om en ren dokumentärtext utan fiktionen finns där, om än noggrant iklädd verklighetens alla dräktdetaljer. Och texten är skriven av dem båda, Müller och Pastior, i tät, tät samverkan, fast de sista stegen får Müller nu ta ensam. Här följer några rader ur kapitlet ”Hungerängeln II”:

Hungern är ett föremål. Ängeln har stigit in i hjärnan. Hungerängeln tänker inte. Han tänker rätt. Han saknas aldrig. Han känner sina gränser.

En annan rumänientysk författare som intervjuades av den fransk-tyska TV-kanalen Arte var Richard Wagner. Han presenterade sin senaste roman ”Habseligkeiten” (ungefär ”Ägodelar”) som handlar om en rumänientysk famlijs historia genom århundradena. På frågan varför han lämnade Rumänien för Tyskland (han kom till Berlin 1987), svarade Wagner: ”Jag lämnade inte Rumänien för att jag väntade mig något paradis i Tyskland, utan för att det inte gick att leva i Rumänien.”

Lite vid sidan om lägger jag märke till att det lilla förlaget Frieling ger ut en översättning till tyskan av den triestinske författaren Giani Stuparichs (1891-1961) ”Un anno di scuola” - ”Ein Schuljahr in Triest”. Finns det något av Stuparich i svensk översättning, funderar jag - annars skulle den här lilla boken kunna var något att börja med. En litterär händelse på mässan som jag på ett alldeles särskilt vis sett fram emot var ”European Borderlands - Draußen vor der Tür?”

En grupp unga poeter - tre från Vitryssland och tre från Ukraina - läste ur sina verk och delar av texterna lästes sedan upp på tyska. Uppläsningarna interfolierades med intervjuer och samtal. Den vitryske poeten Andrei Khadanovich bröt på ett särskilt sätt igenom alla språkbarriärer. Orden nådde fram till lyssnarna tvärs över alla språkliga hinder, man upplevde dikternas kraft utan att känna till de enskilda ordens betydelser. Här, i mötet med de unga vitryssarna, kände jag då och då diktaturens kalla vind i nacken. De är inte fria, någon ser och hör dem, bevakar dem, de kan inte tala fritt. Gång på gång säger den ena eller andra av dem att de inte vill tala om politik och i de ögonblicken står politiken och förtrycket där mitt i rummet, stum men maktfull. En av de unga författarna säger att han vill kunna tala fritt på sitt eget språk, men att det ofta inte går; plötsligt griper någon dig om axeln bakifrån och du tvingas byta språk eller det händer något värre.

Den andra höjdpunkten kom för mig när Valzhyna Mort steg upp på scenen och läste sin dikt ”Opera” djupt in i själen på alla som satt där. Vi fick ingen översättning och det behövdes inte heller, inte då i alla fall. Efteråt blev Valzhyna tillfrågad om sitt förhållande till sitt nya hemland USA och om hon inte hade hemlängtan ibland. Hon svarade att det är svårt att inte trivas när man är så omtyckt av sin publik. ”De älskar dig antingen du är bra eller inte. Är du bra, så är du underbar och fantastisk och har du presterat lite sämre, så är du ändå väldigt bra. I Vitryssland däremot verkar folk i publiken ofta undra varför det är jag som står på scenen och inte någon av dem.”

Samtalet kom sedan in på språket och språkets betydelse. ”När jag skriver en ny dikt nu, så kommer den engelska översättningen ofta upp i mitt huvud hack i häl på den.” Hon funderade lite och fortsatte: ”I Washington hör jag ju inte vitryska på gatorna utan engelska, men å andra sidan hörde jag inte så mycket vitryska i Minsk heller, där hörs mest ryska… fast byggnaderna och gatorna talar vitryska…” I spårvagn nummer 16 som går mellan centralstationen och mässområdet ropar man ut ändhållplatserna på franska…